De

Den bästa resan…

… eller en hyllning till min Morfar skedde när jag var barn, kanske bara 5 – 6 år (minnet sviker).  Men passar till Fars dag!

Min Morfar tog då med mig på en lång promenad till en tågstation ett par kilometer från vår bostad (sådana små stationer är för länge sedan nerlagda). Därifrån tog vi tåg till en annan större station som nu finns kvar och promenerade sedan hem. De här utflykterna skedde vid helger framför allt på vårkanten eller i början på sommaren. Tror att Morfar gjorde promenaden för att träffa en gammal kamrat som var lokförare vilket medförde att vi åkte gratis.

Men det var inte själv resan som var så speciell men det är klart att det var en upplevelse för en liten grabb. Det som var det speciella och lite magiska var Morfars berättande under hela den långa promenaden och vet än i dag inte vad han fick historierna ifrån. Men att det var en högtid även för Morfar visades på den klädsel han valde med nypressad svart kostym, väst, stärkt skjorta och mörk slips. Givetvis var de svarta kängorna nyputsade och glänste och torkades då och då av från vägdammet.

Resan/promenaden gick av stapeln redan tiigt på förmiddagen och avvinkades av både Mormor och Mamma. Mormor förmanade Morfar att vara rädd om pojken och att se till att han fick vatten emedan Mamma var mer känslosam och skulle ha puss och kram precis som jag skulle göra en ”jordenruntresa” men så kom vi iväg!

Promenaden startade på den krattade grusgången till de övre grindstolparna som pryddes av blommor och ut på den lilla grusade vägen. Där började berättelserna om allt och alla, om mannen som tagits sitt liv framför tåget, och Statens järnvägar som skulle ha en provsträcka för sina snabba tåg just där. Hur snabba de var på fyrtiotalet vet jag inte men just att Morfar berättade hade sin betydelse då han var den enda auktoritet jag hade vid den åldern.

Promenaden fortsatte med Morfars berättande om en bit skogsmark som Morfar hade försökt köpa av kommunen och Statens Järnvägar men fått nej. Han var lite förgrymmad över det då varken kommun eller SJ kunde ha någon nytta av den marken. Än i dag står marken obrukad och oanvänd.

Längre bort dök en samling hus upp och Morfar berättade om vilka som bodde där, det kunde vara Rallyföraren (Den förste SM-segraren) familjen Andersson med sonen som var orkestermusiker, den elaka käringen och mannen som var olyckligt kär och hängt sig från övervåningens takfönster.

Men nu skymtade mer eller mindre vildmarken (i alla fal för en liten pojke) och en mosse där man ofta kunde se vilda djur som älg, rådjur och om man var tyst och försiktig kunna få se en räv. Men han varnade också för grävlingen som gick och letade möss i dikena och kunde gå till anfall om den blev skrämd.

Men när Morfar berättade om djuren, naturen och det som fanns där vilade ett skimmer av etik och moral. Han menade att alla levande varelser på vår jord hade en självklar rätt till ett eget liv anpassat till sina egna förutsättningar. Redan då tyckte han att människan tog för lite ansvar då vi förändrade djurens normala liv och hade ansvar för djurens livsbetingelser. Men han var lika försiktig om det som växte som träd och buskar och gräs inte skulle fara illa.

De planteringar han hade hemma sköttes med en ”öm” hand och vårdades nästan på ett förtrollande sätt.

Promenaden fortsatte efter grusvägen en lång stund och då vägen började svänga sade Morfar att nu ska vi snart se om det finns några Luffare i ladan där borta. Den lilla pojken blev givetvis lite rädd och frågade om vi inte bara kunde gå förbi men den ”fjärdingsman” han var skulle vi absolut titta. Vid nästa kurva tornade en gigantisk lada upp åtminstone för en liten pojke som just hört om luffare, Morfar gick fram till ett par svarta dubbeldörrar som han tog bort en stång från och ladan låg öppen. Morfar gick in och tittade men fann inga luffare eller farliga människor. Dessa farliga människor kunde vara tattare eller romer som båda var förbjudna att invandra till Sverige under andra världskriget.

Men promenaden fortsatte!

Den gamla, stora och röda ladan med svarta dubbeldörrar är borta nu men kvar finns lite stenar som trädbalkar den legat på. Men minnet lever kvar och varje gång jag har åkt förbi den platsen har jag tänkt på den rädsla jag kände för att följa Morfar in i den. Det är fortvarande en sådan där lite pirrande känsla av dels nyfikenhet och upphetsning men samtidigt en känsla av vanmakt av hur vissa människor hade det under 40-talet på grund av okunskap.

Men promenaden fortsatte och snart kom vi fram till en liten backe med en bergknalle bredvid och med en bedårande utsikt över det närliggande landskapet. Där skulle vi ha en rast hade Morfar bestämt och vi klättrade vigt upp på den lilla mossbeklädda bergknallen för att sitta ner och inmundiga oss Mormors medskick. Det var limpsmörgåsar med stekta ägg, andra hade rökt kött och givetvis mjölk till den lilla gossen. Morfar hade givetvis Pilsner med och något i kavajfickan som han spetsade Pilsnern med. Visste då inte vad det var men har under åren klarat vad tillsatsen bestod av (Renat). Givetvis var det några av Mornors bullar som efterrätt.

När maten var uppäten ortsatte den lite magiska promenaden och Morfar berättade om vad som växte på åkrarna och det vi såg efter grusvägen. Det var allén som med de ljusgröna nya bladen som kantade grusvägen upp till bygdens lilla stenkyrka, den lilla sjön som numera är ett populärt friluftsområde med bad men som då fortvarande var en idyll. Vi närmade oss den lilla rödmålade stationen och blev tvungen att gå över spåren för att komma till den lilla upphöjning som var för att man lättare skulle komma upp på tåget (någon perrong fanns inte). Så började det ”plinga” och ”ringa” i klockor och Morfar förmanade mig att hålla honom i handen för att inte komma i vägen för det väntade tåget. Inne i väntsalen som bar de för tiden klassisk väntrumsstil med träsoffor och stengolv och glas för biljettexpeditören. Vi hann i alla fall titta in innan ”vårt tåg anlände till stationen och vi gick ut. Morfar gick direkt fram till loket och lokföraren och Morfar började småprata.

Eftersom tåget var tvunget att invänta ett mötande tåg på den enspåriga järnvägen tog det en stund. När det mötande tåget kommit fick vi gå ombord och sätta oss i en vagn. Det var ganska enkel vagn med träsitsar och på ena kortväggen fanns ett vattenkrus med glas.

Har inte mycket minne av själva resan kanske beroende på att den tog bara drygt 10 minuter. Men kommer ihåg att vi åkte förbi vårt hus och Mormor och Mamma stod och vinkade och vi vinkade tillbaka.

Snart var vi framme vid den lite större stationen och Morfar fortsatte att berätta om allt möjligt. Snart kom vi in på lite mindre vägar och till sist bara en stig i ett landskap som mer eller mindre låg under vatten men det fanns spångar att gå på. Det var lite spöklikt och jag har för mig att jag var ganska trött men piggnade till att ”i det huset bodde en häxa” aom Morfar sa. Huset låg öde y utkanten av mossen och en gammal gumma satt på farstubron och vinkade åt oss. Huset var omålat och på gränsen fallfärdigt men ville inte stanna och drog Morfar i armen att vi skulle skynda oss.

Mossen blev sedan ”soptipp” åt kommunen som fyllde upp med hushållsavfall och andra sopor. När det var fullt byggdes en av Sveriges största bilfabriker på den gamla ”mossen” och ”soptippen”. Vi gick sedan förbi vårt metarställe där man kunde få braxen och abborre. En liten backe återstod till vi kunde se vårt hus och en lunch som skulle smaka bra.

En kort resa för en vuxen men en ”jordenruntresa” för en liten pojke och en hyllning till en förebild på Fars Dag