Så länge jag kan minnas tillbaka har jag alltid haft en relation med någon katteller flera, min eller andras. Det började med katten Måns när jag var liten som hade ett oerhört tålamod med en liten pojkes olika nycker och påfund.  Det kunde vara allt från att bli utklädd i mina gamla kläder eller gå vilse i skogen eller andra ”farliga” saker för småpojkar eller katter.

Men Måns hade en enorm känsla om att inte lämna mig i sticket.

Åren gick och hade alltid något djur ellerfler. Familjen hade katter, hundar, fåglar, fiskar och ett otal av andra djur, vilda eller tama. Det var alltid något av barnen som kom hem med skadade eller hittade övergivna djur (?). Föräldrarna hade ett stort tålamod när det gällde att värna om djur.

 Man blir lite äldre, blir sambo och flyttar till eget och flyttar in i en lite för stor lägenhet där två förvärvsarbetande ungdomar ska bo. Alla vet väl hur en stor lägenhet som bara till vissa delar är möblerade vilka ekoeffekter och vilken känsla av öde och tomhet som uppträder. Sagt och gjort utan tanke på samråd med min sambo kom jag genom en bekant över en relativt ung katt som jag ville överraska sambon med. Sagt och gjort så åkte jag och katten för att möta henne vid hennes arbete. Om man säger att det inte blev något kärt möte så överdriver jag inte. Hon ville absolut inte ha katt men ändrade sig då vi kom hem och katten annekterade hennes  knä som boplats de första timmarna.

Vi hade katt i vårt nya hem!

Det gick några år och vi sökte vid ett tillfälle ett ”kattpensionat” för en resa och blev bekant med innehavaren som visade oss sin kattuppfödning av ”Helig Birma” och var sålda ganska omgående.

Vi hade nu två katter en huskatt och en raskatt och blev riktigt intresserade. Vi blev inbjudna till  en kattklubb och deras möten där vi fick lära oss en massa om katter och deras natur. Efter hand så ökade intresset och vi bestämde oss för att vår raskatt skulle få ungar med en annan Helig Birma vilket slutade med fyra ljuvliga ungar. eftersom hjärtat var med sparde vi en av ungarna som hade en prick på nosen men som inte passade att ställa ut på grund av rasstandarden (som bestämmer hur katten får se ut).

 Vi blev mer och mer intresserade och blev till och med invalda i Kattklubbens styrelse och så småningom också i kattklubbarnas riksförbund. Vi hade också utökat vårt kattbestånd med fler Birmor och någon Oriental. Uppfödningen hade tagit lite fart och vi insåg att vi måste ha något nytt blod i våra katters gener och åkte därför till England för att bekanta oss med deras uppfödare och utställningar och sist men inte minst deras katter.

Det var en upplevelse som förstärkte våra känslor för katter och blev stormförtjusta över en orientalhane som var ganska liten och smäcker men en otrolig ”charmör” så han blev vår.

Kontakten med uppfödaren i England blev tätare och vi blev snart erbjudna att vara med att föda upp en ny färgvariant som var katt med Kanelfärg med och gröna ögon.

Förtjusande!

Men allt eftersom intresset för katten och dess situation ökade så ökade också engagemanget i det organisatoriska arbetet. Hade en filosofi att organisationerna måste börja arbeta mer i djurskyddande syfte men också i förebyggande för att slippa de problem som de så återkommande problemen med sommarkatter. Men också öka kattens allmänna status intresserade mig. Hade också ett ganska intimt samarbete med Ingrid af Trolle som tagit på sig titeln ”Djurskyddsombud” vilket hon mycket väl förtjänade efter många projekt att försvara och rädda värnlösa djur. Det fanns också en baktanke med mitt engagemang då det gällde att öka kattens allmänna status och skulle innebära att medlemmarna skulle strömma till kattklubbarna runt landet av intresse till just kattfrågor och man kunde visa på det rätta med att en katt skall uppfödas inom en kontrollerad avel för att få friska och sunda sällskapsdjur.

En sådan fråga har givetvis många sidor vilket medförde att mina intressen för det organisatoriska började avta, fick också ta emot en massa oförtjänta påhopp som resulterade att jag avgick.

 Har trots det haft en hel del vänner som jag fortvarande har en god kontakt med och som betyder mycket för mig. Följer deras avelsarbete och deras historier om sina katter med intresse och får bilder och andra hälsningar regelbundet.

Trots allt det som varit och att en lång tid har  gått så skulle jag önska att

Svenska Kattägare organiserar sig.