Hundar - Familjemedlemmar

Även för vår familj har det blivit mycket med hund ett tag. Vi blev brutalt uppvaknade till att det som man tog som självklart skulle finnas i ens närhet bara var borta. En levande legend var inte längre levande. Vår hund var död.

Har själv varit uppvuxen på landet med djur, har varit delaktig i djurskydd och ramför allt alltid varit djurvän. Tycker ju att man då borde varit van vid situationen när ett kärt husdjur går bort. Men man lär sig aldrig och man är lika ledsen och lika överraskad varje gång det händer. Själva proceduren vid ett kärt husdjurs bortgång är upprivande och i alla fall för mig och min familj helt omtumlande. Alla rutiner i hemmet och livet ställs på ända, promenaderna saknas, mattiderna även för oss ändras, och framför allt stunderna med kramar och kel saknas.

Det har blivit kallt i vårt hem.

Det är också en period innan själva bortgången som är fylld av känslostormar när husdjuret konstaterats fått någon sjukdom eller åkomma och man är tvungen att söka hjälp. Man upplever det som att de som kan hjälpa en, gör det endast för sin höga vinnings skull. Man får pröva den ena medicinen efter den andra och återkomma efter varje etapp av medicinutprovningen för att återigen börja från början.

Medan djuret lider!  Var tog etiken vägen?

I familjen blir man ledsen när man ser andra familjemedlemmar är sorgsna och de blir sorgsna när de ser att man själv är ledsna. Det är som en rondell man inte kommer ur.

 När det värsta lagt sig börjar man tänka efter om det man en gång sagt om att detta skulle vara den sista hunden. Man saknar oerhört mycket den omsorg som man har för djur och börjar rucka lite på det gamla beslutet och börjar titta på lite annonser, ringer runt och på nätet.

Någon i familjen kommer på tanken att ringa den gamla uppfödare och berätta om vår bortgångne vän samtidigt som vi ”kanske” skulle kunna fråga om hon fortvarande födde upp hundar. Sagt och gjort så ringde vi och blev glatt mottagna och blev lovade att få komma och titta på en kull valpar. Det var efter samma linjer som vår gamla hund, samma ras och emotionellt riktig för oss. Fast en annan färg, en färg som någon i familjen tidigare var intresserade av så vid besöket någon vecka senare var valet inte svårt.

Vi hade valt vår nye familjemedlem. Vet inte förstås om det var vi som valt och om det inte var hand som valde med tanke på de ”pussar” och ”kel” som familjen fick.

Saknaden av vår gamla hund kommer att bestå men med vår nya familjemedlem kommer det att gå lättare och vi har ett nytt liv att ta ansvar och omvårdnad över

för att han ska bli en riktig hund!