En av de hundar vi haft är ”erixon” som gjort ett enormt intryck på oss och på våra vänner. En hund som har varit just hund vilket också har varit vår mening från allra första stund.

Han blev en legend!

Han var vid vårt första möte bara 14 dagar och vi föll pladask. Vi hade redan för ett halvår sedan träffat hans uppfödare på väg till en utställning på Åland. Vi hade då varit utan hund nästan ett år och  saknade hunden i vår familj.  Det blev en lång höst innan vi fick reda på att det  hade fötts en  kull den 1 december 1998 men bestämde att vi före jul fick åka och träffa vår nyfödda valp.  

Han var liten, ullig och sockersöt. Vi kunde inte låta bli att ta upp honom från Mammans trygga  famntag för att själva kela så mycket det gick. Vi skulle bara stanna en liten stund  men det blev en lång Innan vi sedan fick hämta honom 8 veckor men kändes det som en evighet. Men vi fick hem honom i början av februari 1999.

Det närmaste halvåret gick alldeles för fort. Valpar utvecklas oerhört fort och man hinner inte med att upptäcka alla under som sker i en valps utveckling. Men det var alla möjliga upptåg, bus och rackartyg men samtidigt var det en tid fylld av kel, ömhet och rofyllda stunder som var en ”lisa” för själen. Tror att varje  människa behöver sin ”hund” som kan vara vilket djur som helst som man kan vara kelig, mjuk och omtänksam emot och få tusenfalt igen.

Vi hade den tiden förmånen att få disponera ett sommarhus på Åland vilket kanske mest var ett paradis för ”erixon”. Där kunde han skrämma får, reta korna, jaga fåglarna men framför allt gå som han ville. Första året hade han givetvis problem med pälsen då han samlade på sig all Öns olika  kvistar, barr och gräs i sin vackra päls. Var inte det tillräckligt så rullade han sig i sanden under huset. Sedan var det dags att gå ner till bryggan och ta ett dopp i Östersjöviken för att riktigt cementera det han redan samlat på sig i pälsen. När Lill-Mattis sedan skulle bada och reda ut den toviga ”röran” kunde man gärna vara lite kaxig och när man äntligen var ren och en fin hund försvann man hastigt ner under huset och rullade sig i sanden.

erixon” ville vi skulle vara en familjemedlem men ändå få vara hund.  Han fick alltid vara med vid fester, tilldragelser och andra aktiviteter. Det är klart att han lärde sig att tigga jättesnabbt och fick väl också smaka från bordet ibland. Men han hade sin mat och ät den också smaka gott. Han var rörlig och  promenaderna var många och långa när vi var pålandet. Men det huvudsakliga för oss var att han alltid  skulle vara med.

                    Under tvåtusentalet blev vi tvungna att flytta till e annan stad och en annan miljö av obeskrivliga skäl.  Men fick en känsla av att ”erixon” förstod alla de  förändringar som skedde.  När vi besökte vår nya  bostad för första gången visste han direkt vägen och dörr han skulle välja för att komma hem. Vi fortsatte våra ”utflykter” efter flyttningen och det var stora högtidsdagar för ”erixon” när vår lilla familj var samlad för dessa äventyr. De första åren tror vi att vi besökte varenda skog, äng eller ort i det län vi hamnade i.  Något som jag tror att ”erixon” inte förstod riktigt var det där med snö? Han trodde nog att det var ”manna” (mat) från himmelen och åt av det så fort han kom åt!

Ibland kanske vi betedde oss lite larvigt med vår hund ”erixon” som när han fyllde år eller  vi  firade jul då han alltid hade en självklar plats  i högsätet eller till och med vid bordet. Vi hade alltid presenter till honom och något gott att äta. Men vi försökte i det längsta att hålla oss till ”levergodis”eller ”grisöron” som också var godis för honom.

Beskrev tidigare ”erixon” förkärlek för snö! Undrar  om inte han var en riktig vinterhund, Han älskade att vara ute och pulsa i snön, rulla runt och åla sig i drivorna. För att inte tala om när man kastade snöbollar och han fick springa och fånga dem. I närheten där vi bor finns ett naturområde med stora  fält, skogar och ängar att springa på och eftersom Hussen  hade börjat få problem med att gå så åkte vi så gott som dagligen ut till området för en stunds rekreation och

                      motion för ”erixon”. Redan på vägen dit visste han att det var för hans skull vi åkte och stod upp i baksätet för att se och

                      heja på chauffören.

”erixon” var en riktig man.

Stor och ståtlig för sin ras, en riktig  karlakarl.  Men tyckte bäst om att leka   med mindre hundar som fick bättre kontakt med.  Kom det stora hundar inpå alldeles för snabbt kunde han bli lite stingslig och avvaktande. Tjejhundar gick däremot bra. Favoriten och den stora kärleken var nog grannhunden Sally men som i sin tur var lite avvaktande mot honom. Men söt och tillgiven och en riktig dam. ( bilder se nedan)

2006 var ett år som inte var så bra för Husse som då genomgått  ett antal operationer. ”erixon” hade då varit hos sin Lill-Mattis i olika perioder men som accepterade flyttningarna bra. Han var givetvis  glad att komma hem men har alltid varit barnsligt  förtjust i sin Lill-Mattis.

Han var också väldigt glad i vår granne David  som tog med honom på promenader när Husse var sjuk. Tack David!

Han fick också lära sig att gå ut  med Husse sittande i rullstol på de korta promenaderna. Men med en förvånande hänsyn visade han att han klarade  den ”otäcka” rullstolen också och på så sätt hjälpte Husse

att dels aktivera sig dels att komma ut på regelbundna promenader.

                       Tack ”erixon”!

Men så 2007 på våren började han verka gammal, blev trött fort, ville inte gå så långt och vi vände oss till olika veterinärer för råd och bot. Men blev bara ordinerade olika mediciner och salvor. Ingenting hjälpte

och hans besvär blev bara värre och den 1 september 2007 tog vi ett gemensamt oerhört svårt beslut beslut att vi var tvungna att  avliva vår ”legend”.