Att hitta det magiska…

… tillsammans med Hunden Calling i en stund av kontemplation till vännen som följer med på den tidiga morgonpromenaden är en vederkvickelse för själen.

När vi påbörjar den tysta promenaden är det ingen trafik, inga cyklar eller gående som vill prata med honom, eller klappa eller bara titta . Det är bara vi två tysta vänner där Calling är den som styr takten på vår promenad.

Men det görs uppehåll både här och där och han känner väldigt väl igen vägen och vilka andra hundkamrater som varit där sedan sist.

När vi kommer till den första gatukorsningen kan vi skymta vår församlings kyrka och just där blir det ett längre stopp som om det vore ett ”hundars” egen korsning för igenkännande av lukter och utan att kunna förstå känner man det magiska på hundars vis. Men en av de tidiga morgonbussarna brummar förbi och väcker Calling från drömmarna om hundvänner han nyss känt lukten av och vi ska korsa den stora gatan med ”herrgårmanskylt”.

Det blir ljusare med mer affärer med skyltfönster och upplysta reklamskyltar som nästan tar bort den magiska känslan men vi korsar den upplysta gatan och är snart tillbaka i det lite dunkla belysningen och börjar åter känna det lilla, på hundars vis, magiska tillståndet.

Nu har det blivit dunklare men vi ser ändå vår kyrka på längre avstånd men Hunden Calling har jämt göra med att lukta och markera sitt revir.

Så här i den ”magiska stunden” behövs inga kommandoord utan vi förstår varandra som i en förtrollad överenskommelse. Med en blick från den ena till den andra vet vi hur vi vill ha det.  Vid den stora myndighets i sitt gamla anrika hus viker vi av mot en modernare byggnad  och passerar den snabbt för att återigen närma oss en äldre bebyggelse. Men fortvarande vilar den magiska känslan över oss två. Som om vi vore ett!

Så skymtar vi vårt hus igen och känner redan värmen från vårt hem och Calling är lika glad som Husse att komma in från promenaden i den kyligare höstluften.

Men meden berikad magisk känsla!