Åland

Sommar.htm

Det har nu gått över 5 år sedan vi slutade åka till vårt ”Paradis” här på jorden.

Flera orsaker bidrog till att vi inte längre kunde ha kvar vårt ställe, dels hade vi flyttat ett tjugotal mil söderut och skulle få en resa på över trettio mil/resa varje gång vi skulle dit och lika långt tillbaka, samt färd med färjorna på två och en halv timme. En annan orsak var att jag genomgått ett flertal operationer i mina fötter samt hade en längre tid brottats med besvär i mina höfter.

Dottern var inte längre så mycket tonåring och hade många gånger andra intressen än att underhålla en gammal gubbe på ett skär i Ålands skärgård.

Men vi upplevde de närmare 20 åren som en guds gåva och när veckan fylls av smärtans möda flydde vi till våra drömmars lugnande lilla värld,
till en värld utan faror och hot där ingenting gick oss emot. Till en plats
utan tankar som klandrar eller hotar oss där vi i harmoni kunde vandra.

Oftast var vi tre levande varelser som begav oss dit, det var husse, dottern och vår hund och alla mådde förträffligt där.

Det började 1984 då idén föddes och jag fick ett tips av ett par arbetskamrater att det fanns en lite stuga på ett avlägset ställe i Ålands skärgård. Sagt och gjort åkte jag dit och blev med en gång stormförtjust och på samma gång överväldigad av den skönhet som mötte mig men också av den utstrålning av lugn och harmoni som fanns där.

Det första året präglades av många gäster av olika slag då jag stolt ville visa så många som möjligt det vackra som fanns där. Men det bidrog också till att nymodigheterna med resan över Ålands hav och dess färjor att det blev en del överkonsumtion av billigt vin och sprit och gästerna tyckte väl att det var en billig och bra ”minisemester” med att vara gäst och samtidigt kunna bunkra upp i barskåpet hemma.

Resorna fram och tillbaka var i början mycket billiga och fick allt som oftast gratisbiljetter och andra rabatter så de första åren kostade inte själva resan med båt så många kronor. Det har idag gått upp i pris men är fortvarande förhållandevis billigt.

Det var en upplevelse att första åren få komma i land med bilen, jag och dåvarande hunden och direkt åka och handla de då, fortvarande billiga livsmedlen och sedan bege sig till stugan för att där äta en god middag.

De första två åren gick alltså till stor del i sus och dus på det som skulle vara min och hundens rekreationsplats i harmonins tecken. Men ska inte beklaga mig eller skylla från mig då jag själv tyckte att det var roligt, skönt och att alla verkade trivas alldeles utomordentligt. Det var också roligt att träffa olika människor som man annars bara träffade i samband med arbete, fritidengagemang och restaurangbesök.

Man kunde vid de här tillfällena ha en okonventionell samvaro i bara shorts, bikini eller andra lättare kläder. Man kunde äta och vila när man ville. Bada bastu så ofta man ville eller bada vid bryggan. Ekan fraktade oss runt på upptäcktsfärder oftast bara i strandkanten för att pröva kastspöets förmåga att fånga någon dumdristig abborre. Men över huvud taget var det en avslappande miljö med en harmonisk prägel.

Tror också att besökarna vid den tiden minns platsen med ett stort leende ochoch dess vackra vyer.

Kvinnor vid den tiden var ett flertal och vill givetvis inte peka ut någon särskild men visst fanns det ”kärlekar” som fortvarande har en stor plats i mitt hjärta. Men det var också restaurangbesök som var som en mötesplats mellan män och kvinnor och hade turen vid ett tillfälle att träffa en ”tjej” som väckte intresse hos mig. Men av olika skäl så vidmakthölls inte kontakten utan upphörde för en kort period. Efter ett antal månader så fick jag ett telefonsamtal från henne och hon talade om att jag skulle bli pappa. Det var givetvis omtumlande att jag då fyrtiofem år skulle bli far. Hur det än var med att vara äldre och få barn så föddes en dotter året därpå och jag träffade givetvis modern och barnet. Sedan följde procedurerna med ”faderskapserkännandet” och jag var pappa på riktigt. Träffade mitt barn ganska regelbundet fram tills hon var ett och ett halvt år då hon för första gången fick följa med till då vårt paradis.

Det var en upplevelse att se ett så litet barn fastna för de naturupplevelser som hon gjorde och kunde knappt bärga sig för allt hon såg och upplevde. Vi gick på upptäcktsfärder med hennes lilla hand i min. Vi sov middag på gräsmattan utomhus och badade vid bryggan i eftermiddagssolen och satt sedan på altanen och åt middag.

Hade väl aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro att ett så litet barn skulle kunna ge en sådan harmoni i själen och tilltro till livet.

Hunden badade han med, men gick inte heller han så långt ut, med den påföljden att han rafsade ihop allt sjögräs som senare satt i alla de tovor hans päls fått.

Dottern var bara några år då hennes mamma insjuknade i en allvarlig och lång sjukdom som gjorde att vårdnaden överfördes på mig som pappa. Det blev en hektisk tid inför sommaren vistelser med att ordna allt med ”fritids” och andra nödvändiga formalia så att vi skulle kunna tillbringa så mycket tid som möjligt tillsamman på landet.

Många härliga upplevelser har vi varit med om och upptäckt allt det som naturen har att ge.

Allt från djur och fåglar till blommor och växter och minnena väller över mig när jag tänker tillbaka på hur dottern kom med sina upptäckter för att visa eller att ta hand om. Det var allt från små insekter till maskar eller levande yngel från strandkanten som knappt fick syre. Allt skulle undersökas och gärna sparas och tas hand om och en del övertalning fordrades för att hon skulle lämna tillbaka fynden oskadda.

Men de första åren vi hade tillsammans hade vi också en hel del främmande, gäster som både släkt och vänner och stugan var full. Det var mycket för pappan att ordna med mat, sängplatser och inte minst utflykter för att kunna visa den natursköna omgivningarna. Men för det mesta gick allt strålande och vi har många trevliga minnen från och med våra gäster

Men när dottern började bli lite äldre och hade börjat på dagis så kom också önskemålen från henne att ha kompisar med sig. Då började en ny dimension av ansvaret för barn och att garantera deras säkerhet då ingen levande man kunde föreställa sig vad två sexåriga tjejer kunde hitta må. Men i de flesta fall kunde vi bjuda med barnfamiljer där dottern fick sitt behov av sällskap och pappan sitt.

På den tiden blev det mycket utflykter till en början i skogen där vi dels kunde hitta bär till pajer och efterrätter men också med båten och kunde då göra små strandhugg med den medhavda matkorgen.

Det var lyckade utflykter som uppskattades av både vuxna och barn.

När höstarna närmade sig var det givetvis svamp som var den stora anledningen, förutom naturupplevelsen, att bege sig ut i skogen. Vi hade under de första åren rekognoserat och visste på ett ungefär var vi kunde hitta ”kantareller” eller ”stolt fjällskivling” eller andra svampsorter. Ibland kunde vi vara ute i skogen flera timmar och hade då kaffekorg med saft och bullar med oss. Bullarna var väldigt begärliga av både barn och hund.

Efter ytterligare år hade vi också hittat platser där vi med säkerhet visste att det växte både kantareller och annan svamp och där vi kunde plocka dessa från bilen bildligt talat. Det var efter en lång (flera kilometer) skogsväg som det på flera ställen och i dikena växte svamp som vi kunde plocka år efter år och ofta fler gånger varje år. Givetvis fanns där också blåbär och lingon så en dag ute i naturen kunde fylla på skafferiet eller frysboxen ordentligt.

I samtal med dottern så här efteråt kan vi inte minnas något dåligt väder. Men visst regnade det ibland och på hösten fanns det risk för snö vissa år. Men i det stora hela var det inget som vi brydde oss särskilt mycket om. Då var det dags att tända eld i den öppna spisen för att grilla eller bara njuta av den öppna elden. Just själva känslan av att sitta inomhus när det regnar och stormar ute är ganska skönt. Var också ganska fint att titta ut över viken när åskan kreverade och lyste upp vatten och skog. Gjorde nog det också om det var fint väder då det gav en skön hemtrevlig känsla i stugan.

Vi hade givetvis en del egentillverkade traditioner men försökte att följa de traditioner som fanns både i Sverige och på Aaland. Vi träffade vid ett tillfälle en gammal man c: a 85 år på ett Hembygdsmuseum som hette Jan Karlsgården och han tyckte det var fint att man behöll det gamla för att visa hur det var förr i tiden. Men han tyckte det var konstigt att man skulle bli tvungen att åka till Aaland för att se hur det var i Sverige förr i tiden!

Våra traditioner följde som sagt den Åländskt inhemska men också de Svenska men i det stora hela överensstämde dom ganska väl med varandra. Vi firade Valborg och ibland så hade vår granne ordnat en Valborgsmässoeld och ibland fick vi åka upp till byn för att vid deras Hembygdsgård se på brasan. Vi var vid något år också inne i Mariehamn för att barnen (gäster) skulle få se på en stor valborgsmässoeld men tyvärr var vi för sent ute så den hade redan brunnit ut runt klockan 1900 och barnen hade somnat i bilen.

Andra traditioner som vi följde slaviskt var Midsommar med allt från mat till olika blomsterarrangemang oftast blev det väl Midsommarstång men vissa tillfällen gjorde vi bara ett arrangemang att ha på bordet.

För det mesta hade vi väl gäster och bestyr med mat och sysselsättningar med lekar och andra upptåg. Vi hade också vid flera tillfällen tema för mathållningen och kanske hade bara grillmat eller andra gånger kanske smalmat men generellt sett hade vi ganska bra mat vilket ger uttryck i min vikt idag.

De egna traditionerna var många men den bästa kanske var när dottern var arg på pappan så hade hon ett speciellt träd hon klättrade upp i. Trädet kallades därför ”arga trädet”.

Allt efter att åren gick ställdes faderskapet för nya och ibland omöjliga krav. Förstod ju att dottern växte och blev äldre och äldre vilket betydde mer avancerade sysselsättningar. Vi hade passerat handarbetet med att rita ”sjöjungfrur” och klippa ut dem i hundratal och låta dem sedan bada i lekpoolen som fanns uppställd framför huset, Att pappersbitarna yrde över hela tomten var det ingen som brydde sig om annat än pappan som kröp och plockade.

De riktiga dockorna tog i stället plats och kraven på dockorna ökade. Det skulle inte vara de vanliga små och mindre kostsamma dockorna utan kraven hade växt till det vackra ”jetsetet” av dockor nämligen ”Barbie”. Det var vackra, relativt små dockor med naturtrogna huvuden och kroppar som fanns med tillbehör som allt från underkläder till vanliga kläder, hus, bilar, hästar och jag vet inte allt som man kunde köpa till.

Detta intresse för ”Barbiefamiljen” växte så att inköpen av sådan ökade och alla fickpengar investerades i dessa dockor, kläder och tillbehör. Eftersom intresset växte så enormt larmades alla släktingar, vänner och bekanta för alla dotterns högtidsdagar inkluderande de tre förnamnen för att samlingen med Barbiepresenterna” skulle öka markant. Detta intresse följde sedan dottern flera år fram till och med tolv-13årsåldern och i vissa fall längre. Samlingen var då uppe i närmare hundra ”Barbie´s”.

Men det nyväckta intresset förde också med sig en del hobbyarbete eftersom pappan inte kunde låta bli att intressera sig. Det var hembyggda lantgårdar med stall till dockorna, det var inhängningar till hagar där dockornas hästar skulle beta och mycket mera. Men det största var ändå ett ”boningshus” för alla dockorna som avsikten var från början. Det hade en del krav på sig om att det skulle påminna om det vi hade själva på landet det vill säga ett rött hus med svart tak och vita fönsterspröjsar. Efter mycket ritande och skissande kom vi fram till att huset skulle bli så stort som vårt egna vilket givetvis inte skulle fungera. Många dagar med påminnelser om att pappan lovat så var det bara att sätta i gång. Virke införskaffades eller tiggdes ihop på bygden och bygget startade. I andra fall när pappan höll på med något hantverk fick han vara i fred men denna gång hängde dottern som en hök över axeln och kommenterade och kom med goda råd om hur arbetet skulle utföras. Arbetet fortskred fram till att vi skulle måla alltihop då vi märkte att den röda färgen saknades varför färden åter gick upp till byn där en bekant som just målat om sitt hus bistod med en lite burk röd färg.

Bygget kunde färdigställas!

Vi var annars mycket runt på olika hembygdsmuseum och gamla fästningar som också ingick i de rundturer vi gjorde med nya gäster men som vi gärna besökte själva också.

Lämningarna efter Ålands mest magnifika byggnadsverk, Bomarsunds fästning,
uppfördes av den ryska krigsmakten ca 1830 - 1854. Fästningen förstördes 1854,
under Krimkriget, av engelska och franska styrkor. Idag kan man vandra runt i det
vidsträckta fornminnesområdet och häpna över den stora skala allt byggdes i.
Vyerna från de högsta liggande fästningsruinerna är anslående.

I det historiska källmaterialet nämns Kastelholms slott, Ålands enda medeltida borg, första gången år 1388, då som "Kastelholms hus". Den exakta tidpunkten för slottets grundläggning är dock inte känd. Från byggnadshistorisk synpunkt sett är dagens slott ett komplicerat komplex som tillkommit och successivt byggts ut från 1300- till 1600-talet.
Borgen anlades ursprungligen på en liten holme och bestod då av en bostadsdel, en liten borggård och Kuretornet, omgivna av en ringmur. Senare byggdes borgen ut norrut med en kraftig ringmur, som utgör grunden till slottets nuvarande förborg. Vallgravar med flera rader pålar och flytande ringbommar gav skydd åt borgbyggnaderna och slottshamnen.

Byggnaderna på Jan Karlsgården visar en typisk åländsk bondgård från slutet av 1800-talet. De har flyttats till området från olika platser på Åland. Ett framträdande drag i den traditionella, åländska gården var att gården var avdelad i en mangård och en fägård.

Vi besökte också
Orrdalsklint och Långbergen som hör till de områden på Åland som först höjde sig ur havet för 10 000 år sedan. På bergssluttningarna syns spåren efter Östersjöns forna stränder i de högt belägna stenåkrarnas strandvallar.

När de första människorna når övärlden för 6000 år sedan utgör bergen och den mellanliggande dalgången den största sammanhängande landytan. I dalen kan sedan bebyggelseutvecklingen följas under 3500 år på 15 olika boplatser. Här möter den östliga kamkeramiska kulturkretsen den västliga gropkeramiska.

Målsättningen med Långbergsödaprojektet är att bevara kulturmiljön kring boplatskomplexet och göra området tillgängligt för alla. Rekonstruktioner, kultur- och naturstigar visar hur människorna levde och bodde under stenåldern.

Allt efter åren gick besökte vi många av ovanstående platser men inte bara för de kulturintressen som redan hade funnits framför allt hos pappan utan också för många estetiska vyer som fans att beskåda. Vid Bomarsund fanns bland annat något man kallar för Djävulsberget och är ett högt beläget berg där man förr i tiden hade utsiktstorn och kunde se åt alla riktningar. Man rapporterade sedan till fästningen nedanför.

Om vi inte hade något annat för oss så kunde vi bara sitta och titta på naturen och havsviken. Själva området runt huset var täckt med enar i alla storlekar yviga och smala, korta och långa och ramade in huset perfekt. Från vattnet såg man inte huset men utsikten från huset var bedårande. Mellan enarna var det en ganska bra gräsmatta och förde med sig riktiga rensningsorgier på maskrosor till en början men gav senare upp det omöjliga arbetet.

Vi kunde sitta i timmar och bara titta på de olika scenerna som växlade från tid till annan. Ena stunden kunde det vara korna som betade på ängen nedanför oss och som inte var så förtjusta i vår nya hund (erixon) som hade en viss aversion eller rädsla för kor. Dom i sin tur skrämde upp honom så fort dom fick tillfälle med snabba tjurrusningar mot honom som han lätt parerade och kom upp till huset med en liten moloken syn

Andra stunden kunde vi titta upp mot fårhagen och se massor av får. Bonden som ägde fåren hade vid ett tillfälle inte tänkt på att det var en bagge med i fårskocken varför antalet ökade drastiskt efter något år.

Men vi var förtjusta i dom och hade dom på besök nästan dagligen så fort vi ar i stugan. Dottern hade en nästan personlig relation till flera av dem och jag undrade många gånger vad alla paket med hårt bröd tog vägen. Men vet nu!

De tama djuren eller boskapen intresserade kanske mest dottern då de var relativy hanterbara men själv hade jag en mängd djur som iaktogs så gott som dagligen . Svanfamiljen var en av de många och hade man tur om höstarna kunde man se en samling av svanar som var på väg söderut till värmen.

och ett sommarklimat

Eller varför inte en spillkråka som kunde föra ett hiskeligt liv på morgonkvisten och väcka hela familjen med sitt envisa hackande.

Eftersom vi var så nära naturen fanns det en ofantlig mängd med mindre djur som man nästan aldrig lade märke till men som ändå fanns där och var också intressant att följa deras mödosamma arbete.

Men skönheten fanns också på andra ställen och som också var gratis att beundra i all sin skönhet och enkelhet. Skriver enkelhet för vi har en förmåga att ta det som självklart att allt ska finnas där och därför inte riktigt ser det vackra för vi är så vana vid det.

Växter i olika former har alltid intresserat mig för sin skönhet. Tycker till och med att tistlar är vackra växter för sitt unika och levnadskraftiga växtsätt. Är ju amatör även där men tycker mig ha den rätten att få lämna amatörmässiga omdömen.

I vårt paradis fanns en oändlig mängd växter och blommor som alla fyller en plats i mitt minne, inte speciella men unika.

Ovanstående bukett är plockad i närheten av stugan men det fanns blommor överallt och är lite svårt att särskilt peka ut någon då det är en sådan mångfald av arter.

Då tiden var inne för prästkragar var hela tomten runt stugan översvämmad av prästkragar som med

in lyster och ödmjukhet fick de flesta att brista ut i hänförande ”Oh, vad vackert” vilket gladde oss då vi tyckte detsamma. Men vi insåg också trots det vackra att prästkragen tagit proportioner som ogräs vilket med förde en del extraarbete.

Dottern hade en period då odlingsintresset tog överhand trots den mångfald av alla växter som fanns i vår närhet och skulle ha ett eget odlingsland. Då hon hade kommit i åttaårsåldern tyckte jag att hon skulle få anlägga ett själv för att se det arbete som låg bakom. Sagt och gjort så började planteringarna på den mest steniga ytan på hela tomten men hode dit jord och kantade odlingsytan med sten och planterade blommor. När de efter många veckor och mycket undrande kom upp så skulle hon rensa men tyckte då synd om de som inte var frösådds så de fick stå kvar och tog all näring för de odlade.

Det här var en lite berättelse tillägnad en tjej som betyder oändligt mycket för mig, hon betyder allt.

Men också för den betydelse det har att ha möjligheter att kunna delge henne allt detta. Det är också med tacksamhet till den natur och liv som jag kommit att älska så mycket och som gör att Aaland alltid kommer att leva kvar i våra hjärtan.

Tyvärr är innehållet begränsat på grund av plastbrist och hänsyn till människor som inte är tillfrågade om bilder och deltagande.