Möten under resor

Möten under resor 1

Marrakech - Tanger

… har vi väl varit med om lite till mans. Möten som långt efter ger bestående minnen som etsats fast i ens huvud som mycket unika. Berättade här om dagen om en resa från Marrakech till Tanger som gav ett bestående minne om mat och kanske var som skrönor men på den resan hände fler tillfällen som var lite märkliga.

 Beskrev resan i tidigare inlägg och det torra, soliga klimatet som framkallade törst med jämna mellanrum och som släcktes med medhavt vatten vilket efter ett tag blev varmt. Stannade därför ute i ödemarken vid ett som verkade som ett ”skjul” av korrigerad plåt där en cykel och en hyrbil stod parkerad utanför och gick in.

Inne bakom ett som verkade som bardisk stod en infödd och vid ett bord (det enda) satt två unga män som vi uppfattade som nordbor. Vi hälsade och det visade sig att de två unga männen kom från Sverige och från Skåne.

Vi fick våra kylda drycker som var kylda av ett batteridrivet litet kylskåp och fortsatte samtalet och fick reda på att de var från Abbekås i Skåne Sverige. Min sambo talade då om att hon gått i en kurs i Malmö och varit kurskamrat med en flicka från just Abbekås. Vad hette hon och hur gammal var hon frågade den ena av männen och kom då fram till att det var hans syster?

 Detta visar att man inte skall vara rädd för att prata eller fråga om man vill veta något!

Möten under resor 2

Möte i Florida

Man kan ibland undra om det är ödet som spelar en spratt eller om det finns någon där ”ovanför” som styr och ställer. Under sjuttiotalet gjorde jag en massa resor både på fritid och i arbete och träffade givetvis en mängd intressanta människor som jag tappat kontakten med men som man så här med eftertankens bleka krav gärna skulle vilja ha kontakt med igen.

 Vid en resa med mellanlandning i Tampa Florida blev jag sittande i väntandes stunder på försenade flyg som inte ville flyga mina vägar eller med mina tider. Efter en lång resa dt och väntandet blev jag till sist sittande i flygplatsens ”skybar” halvsovande medan minnesbilder cirklade i min övertrötta hjärna.

 Tänkte på ett gäng som vi ofta gick ut med tillsammans i min hemstad och speciellt några av dem som liksom jag hade sambo och som vi umgicks med. I det ögonblicket var det någon som knackade mig på axeln och där stod en av dessa vänner.

Trodde först att jag somnat eller drömde men när han frågade om han fick bjuda på en öl förstod jag att jag var vaken.

 Men det var en god öl!

Möten under resor 3

På flygplanet

På en fritidsresa tillsammans med min dåvarande sambo till ett afrikanskt land var vi inklämd i ett överfullt Boeing 720 med plats för närmare 200 personer (Jo jag vet att Jumbo Jet tar fler). Vi hade fått tag på en billig resa genom bekanta som arbetade inom branschen och kände därför några i besättningen.

Min dåvarande sambo som var diabetiker och noggrann med mat och sin medicinering satt vid den yttersta platsen närmast gången på planet så att hon lätt kunde gå till toaletten för att ta sina sprutor.

 Eftersom det var fullt och trångt dröjde det lite med maten som inkluderats och många väntade otåligt. En man snett framför oss började svettas och vad vi förstod må illa. En av flygvärdinnorna som vi kände försökte hjälpa passageraren men visste inte riktigt vad felet var. Min sambo som hade iakttagit hela händelseförloppet insåg ganska snart att det var en insulinkänning och att mannen måste ha mat eller för snabbare effekt sockerbit.

 Det hela löste sig på det viset ganska smärtfritt och när alla hade ätit började vi prata med mannen som då isade sig komma från en grannstad. Vi berättade lite om våra liv och jag nämnde att min morfar varit fjärdingsman till ett angränsande distrikt där mannen kom från. Döm om vår förvåning då han berättade att hans far varit fjärdingsman i den angränsande kommunen och att han mycket väl kände till min morfar som kollega till sin far.

 Närmare än så kan inte ödet komma!

Möten under resor 4

Grekland, Turkiet och Libanon

Under en kombinerad resa till Grekland, Turkiet och till sist Libanon träffade vi (dåvarande sambon och jag) en mängd trevliga men också otrevliga människor. Av en oförklarlig anledning blev vi bekanta med en av cheferna på hotellet, en ung och välklädd man och framför allt språkkunnig då ingen av oss kunde språka på något arabiskt språk. Han presenterade sig som vice direktör och att han var son till en av dåvarande regeringens potentater nämligen utrikesministern.

 Under den vecka vi var i Libanon umgicks vi mycket och han visade oss runt i Beirut på sevärdheter, utflykter till Biblos, restauranger och badstränder. Givetvis födde det tankar på ett bad i detta solens och vattnets land varför vi planerade nästa dag till en utflykt till en närbelägen strand. Vår nyfunna vän kunde inte följa med på grund av sitt arbete men sade åt oss att vara försiktiga!

 Väl framme vid stranden väckte vi givetvis en del uppmärksamhet dels på grund av våra blonda kalufser dels på grund att ”sambon” hade bikini. De få kvinnor som fanns på stranden hade fotsida dräkter och burka och det var bara männen som bar badkläder. Vi pratade därför om att endast ta ett kortare dopp och sedan gå därifrån. När vi sedan kom ut i vattenbrynet märkte vi att den ena mannen efter den andra började följa oss ut i vattnet och närmare och närmare oss. En del försökte till och med att ta på ”sambons” kropp.

 I det ögonblicket hörde vi en stark mansröst skrika till på ett kommenderande vis och männen skingrade sig och vi kunde i lugn och ro gå upp från vattnet. Det var vår vän från hotellet som tydligen var riktigt känd och hade tagit kommandot över pöbeln på stranden Vi klädde på oss snabbt och gjorde sällskap med honom tillbaka till hotellet!

 Tack och lov för vänner!

Möten under resor 5 A

Skylab 1 var själva rymdstationen.

I Baltimore, Maryland USA bodde ett par bekanta/släktingar till min före detta sambo. Vi hade vid flera olika tillfällen hälsat på dem och andra släktingar i Wisconsin och passade ofta på då det var i anslutning till arbetsresor. Vid en resa var jag ensam och en stor helg var i antågande passade jag på att besöka de i Maryland på trägna uppmaningar från dottern i familjen(?). Fadern i familjen arbetade på en ”dubblett” av NASA Florida Space center och hade någon chefsposition för teletrafiken med Skylab 1 och ”Space centret” på jorden.

 Skylab var det första av USA:s rymdstationer och den andra stationen någonsin. Den fungerade mellan 1973 och 1979 och hade besök av besättningar tre gånger under den tiden och vägde 100 ton.

 En eftermiddag frågade ”fadern i familjen” om jag ville följa med till hans arbete (space-centret) för att få se, höra och informeras om det då aktuella rymdäventyret.

Trodde väl att jag skulle få sitta i bilen och bara se byggnaderna men när vi kom fram till de bevakade grindarna blev vi insläppta vilket förvånade mig (på mannens ID).

 Inne på hans arbetsplats var det ett flertal män som arbetade med att lyssna, mäta och titta på kartor. Blev presenterad och fick frågan var jag var ifrån och det skojades om att släktskapet syntes på fadern och mig genom vår storväxthet(fast vi var inte släkt). Man frågade också om jag ville prata med männen uppe i ”kapseln” vilket jag självklart ville.

Man anropade och jag fick ett par korta fraser med dem och med en hälsning till Sverige vilket jag framförde ibland annat i någon tidning. Fick sedan en del klisterlappar och andra souvenirer.

 Ett verkligt möte med radiovågornas hjälp!

Möten under resor 5 B

 Gammal gubbe

Har nämnt om en resa till Sovjet tidigare och detta är en början på denna så strapatsrika åktur. Åkturen skedde i en gammal VW ”bubbla” med soltak och en extra signal så att det lät som en polisbil. Vi skulle göra en lusttur och hade campingutrustning med oss för alla eventualiteter. Vi märkte att standarden på de hotell som ”Intourist” bokat in oss på inte var nämnbart bättre en att ”campa”. Efter mycket byråkrati fick vi ändrat till platser passande vårt uppgjorda tids- och körschema samt vägvalet.

 När vi passerat dåvarande Leningrad (Nuvarande S:t Petersburg) skulle vi ”campa” i en liten ort som hette Wyssni Wolochock (? felstavat eller minnet) och hittade efter mycket om och men dit i kvällsskymningen. Blev anvisad en plats där vi kunde slå upp vårt lilla tält (2 mans) även om det var skymning kunde vi konstatera att det inte var den bästa. Vi hade givetvis lämnat från oss körkort och pass för registrering och skulle få tillbaka dem vid avresan.

 Vaknade till en kakofoni av olika språk trodde vi men konstaterade att det var ”romer” eller sigienare som gjorde sig i ordning för avfärd. Vi hade givetvis en liten Fotogenspis att koka kaffe på men tack vare allt liv föredrog vi att ta en glas mjölk (som vi hade med från Sverige i trekantiga Tetrapak) och sedan åka fort som den därifrån. Precis när vi var färdiga kom en lite gammal man fram till oss och försökte börja prata. Språkförbistringen var givetvis enorm och ingen förstod vad den andra sade. Han var väldigt intresserad av vår bil och de tekniska attiraljerna och också vad vi hade med oss i bagaget.

 När det sedan var dags att åka vilket vi skyndade på då vi tyckte att situationen var lite otrevlig, återkom mannen och visade att han hade en present till oss och räckte över en påse med några tabletter (piller) som han visade att det skulle göra oss piggare när vi skulle köra så långt.

Vi påskyndade avfärden och efter den första kurvan slängde vi tabletterna ut genom bilfönstret

Möten under resor 5

 Verklighetsfrämmande

Verklighetsfrämmande och bisarrt var en resa till det forna Sovjet i slutet på 60-talet med bil. Efter månader med planering och sökande av tillstånd av olika slag fick jag och min dåvarande sambo beviljat en resa.

Ett körprogram var planerat efter konstens alla regler med minimala etapper och med noga angiven färdväg och för säkerhets skull också fanns det Poliskontroller efter vägen. Vid dessa var man tvungen att legitimera sig och bilen och i många fall blev vi också visiterade.

 Nåväl resan var planerad att pågå under en 2-veckors period och startade i Värtahamnen Stockholm med färja till Helsingfors för vidarebefordran till Kotka i Finland och senare gränsstationen Viborg. Efter en gränskontroll som övergick allt vad gränskontroller heter blev vi genomsläppta och var i Sovjet (Ryssland).

Resan påbörjades och i stället för att åka raka vägen till Leningrad (nuvarande S:t Petersburg) fick vi som planerat var åka efter kusten (mycket längre) och nådde vår första uppehållsort där vi bokat ett dyrt hotell. Vid ankomsten såg vi klart att det vi ansåg om ”fina hotell” inte hade samma betydelse där. Tyckte att det såg fallfärdigt ut och i entrén luktade det gammalt svett och inrökt av billig tobak. Väl inne på vårt rum var misären om än möjligt värre och allmänt ofräscht. Vi lade oss tidigt och vaknade också tidigt av en envis klåda och röda märken på våra kroppar och förstod att det måste vara någon ohyra av något slag!

 Efter en noggrann tvätt-dusch-sanering av hela kroppen tyckte vi att det bästa var att ge oss i väg snarast utan frukost!. Vi bestämde att i stället ”campa” och försökte ändra det vilket gick efter mycket om och men!  ( Om första natten på Campingen läs Möten på resor 10) De ändlösa vägarna efter kusten var inte de bästa och kontrollerna var annan mil var inte heller de så roliga. Att vi sedan upplevde ett oväder som gjorde klimatet ”subtropiskt” och mycket varmt, gjorde inte saken bättre. Nåväl efter 2 dagar var vi framme i Leningrad och besökte plikttroget en del propagandaställen bland annat Vinterpalatset.

 Vi fortsatte vår resa som var planerad att gå mycket längre in i landet Ryssland för att få se och uppleva det riktiga landet bakom alla myter som florerade. På inrådan av ”expertis” hade vi införskaffat en Volkswagen bubbla (med soltak av något slags tyg) som ansågs vara driftsäker och att den skulle tåla den kvaliteten på bensin som fanns där. Men allt efter vi tankat så rök bilen och en dålig lukt av avgaserna spred sig över de passerade nejderna. Men vi fortsatte med vår resa och närmade oss Moskva och stannade vid ett Tankningsställe där servicepersonalen (en manhaftig kvinna) inte lät oss stiga ur bilen utan vi blev tvungna att sitta kvar.

 Efter tankningen av bensin (?) körde vi i väg ut efter vägarna igen och landskapet var gaska ödsligt med några enstaka byar här och där och rätt som det var så började det ryka ändå mer om avgaserna och till slut stannade motorn. På den ödsligaste av alla platser!

Stående efter vägkanten mitt i Sovjet kändes lite overkligt och skrämmande och de fordon som passerade stannade inte (mest militära fordon) men efter ett par timmar kom en bil som redan på långt håll visade att han tänkte stanna vilket han också gjorde och ur klev människor (man och kvinna) från den sovjetiska turistbyrån Intourist som visste att vi inte hållit vår tidtabell?

Vi blev artigt och snällt inbjudna att ta vårt nödvändiga bagage och sätta oss i deras bil så skulle vi transporteras till ett hotell för övernattning. Bilen skulle en lastbil hämta för transport till en verkstad

 Väl framme vid en by och ett hotell som motsvarade de minnen vi hade från det föregående hotellet blev vi inkvarterade i ett rum och inbjöds till matsalen för n sen middag. Vi observerade redan i receptionen att hotellet verkade belagt med bara militärer vilket också besannades när vi kom in i matsalen. Bland enbart militärer i matsalen rönte min ”sambo” en stor uppskattning men ingen ville prata med oss eller inte ens försökte. Efter en ganska hyfsad middag (kycklinggryta m ris) och några väldigt starka öl var vi klara för att sova och gick upp på rummet. Eftersom det varit en orolig dag ville min ”sambo” inte ligga i en egen säng utan lade sig bredvid mig och in mot en vägg.

Vi sov trots allt ganska bra och vaknade tidigt för frukost trodde vi men först tvätt-dusch-sanering som efter den förra hotellvistelsen var nödvändig efter alla röda utslag!

 När vi sedan skulle gå ut från rummet visade det sig att dörren var låst från utsidan men som efter vårt bultande på dörren öppnades av kvinnan från bilen som hämtade oss. Hon förklarade att de hade varit rädda om oss då det var mycket militärer på hotellet?

 Efter frukosten (The och hårt bröd) frågade vi om kunde få skjuts till den plats där de förvarade bilen för ”sambon” behövde lite grejor ur bagaget? Men se det gick inte för man visste inte riktigt vad bilen befann sig? Utan vi skulle få vänta och se? Men man skulle gärna ordna lite utflykter så vi fick lära känna deras fina land. Vi fick vänta

i nästan 3 dagar se  det mesta av igenting och det vi ville se fick vi aldrig se för det var militära områden. Men på den tredje dagen var bilen tillgänglig för oss att hämta ”sambons” tillhörigheter ur bilen?

 Har väl aldrig sett en bil så nedplockad och sedan så amatörmässigt hopsatt igen. Allt vårt bagage var genomsökt och ett paket kvarglömt mjölk i tetrapack hade man gjort hål i så den hade surnat! Men vi bestämde oss då för att ringa efter hjälp från Sverige och efter mycket om och men fick vi låna en telefon som avlyssnades direkt bredvid oss då våra ”guider” ite lämnade oss en minut. Eftersom vi hade förbundit oss att föra bilen tillbaka över gränsen om det hänt den något så låg det på vårt ansvar att ordna med transport. Måste väl ändå säga att man hjälpte oss med en lastbil som skulle transportera bilen till gränsen till Finland.

 Efter ytterligare dagar fyllda av byråkratiskt krångel var lastbilen, chauffören, vår bil och vi själva klara för avfärd från denna så intetsägande plats och färden började mot Finland via den snabbaste vägen trodde vi. Men efter 2 mil så var det återigen en obligatorisk poliskontroll som påpekade att man bara fick sitta 1 i passagerarsätet bredvid chauffören varför en av oss fick flytta upp på flaket på lastbilen och vår bil..

Vid nästa poliskontroll var det dags igen men då fick vi inte sitta i vår bil och man översåg med att vi satt 3 personer i förarhytten på bilen.

Så fortsatte den byråkratiska polisen  sitt plikttrogna arbete ända till finalen på resan..

 En annan märklig historia var den valuta vi blivit tvungna att växla in vid Tullstationen vid infarten innebar också att vi förbundit oss att inte föra ut några rubel från Ryssland. Skulle vi växla tillbaka till Europeisk valuta skulle vi inte få många kronor på de rubler vi önskade växla in men vi klurade ut att vi kunde köpa cigaretter och vodka för pengarna vid nästa stopp vilket vi gjorde med chaufförens hjälp. Vi kom också på med hans hjälp och förlag att vi kunde sälja västvaror som vi inte längre behövde. Så vi krängde (sålde) allt från trasiga, skitiga jeans, blusar, kalsonger (rena) och massor av andra saker som var eftertraktansvärda. Givetvis fick den hjälpsamma chauffören sin beskärda del. Själv fick jag en fällkniv av honom som jag fortvarande har kvar.

 Mot all förmodan nådd vi till slut gränsstationen vid Viborg i Finland och det byråkratiska tumultet utbröt. Först och främst fick chauffören inte köra över till den Finska sidan för att lasta av vår bil (för han kunde smita). För det andra fick han inte lasta av vår bil på en befintlig ramp där det gick att köra/rulla ner bilen för det var militärens och till slut när chauffören började tröttna fick han order att tippa av vår bil.

Med ett stort utropstecken och med en ursäktande blick var han alltså tvungen att tippa av vår bil. Vilket han gjorde och berättade att om han inte var tillbaks inom en föreskriven tid skulle han häktas så han hade inget val.

 Jo då, vi var ändå vid gränsen och inga rubel att växla in men med ”sjuhelvetes” massa cigaretter och vodka liggandes under bagaget i baksätet och som vi trodde skulle ha krasat och blött ner alla cigaretter av avlastningen men av som, en vakande ängel över oss hade allt klarat sig helt. Men nästa problem dök givetvis upp då vi undrade vad den Finska tullen skulle säga om allt överskott av förtullningsbara varor vi hade med oss.

 Men som om ytterligare en ängel gjorde entré kom en Norsk bil med en ensam man som erbjöd oss hjälp med bogsering av vår bil över gränsen vilket vi tacksamt tog emot. Allt tullat och klart! Utan minsta titt i baksätet och vi var i Finland och skulle till en VW-verkstad i Kotka där de konstaterade att bensinen hade innehållit socker och minst ett kilo!

 Men varför allt detta?

Bara spekulationer om en gammal man som i början på vår färd ville propsa på att vi skulle ta emot uppiggande tabletter under får kommande mödosamma resa. På det viset kunde man kanske ha en bra kontakt i utpressningssyfte för kommande behov?

Eller?

Epilog

Efter reparation av bilen i Kotka fortsatte vi vår ”smuggelrutt” genom Finland upp till Tornedalen och ”campade” fiskade och hade en underbar semester i naturens miljö. Vi provsmakade givetvis vodkan men blev väldigt berusade och fick blåsor i munnen båda två. Vid kontroll senare visade det att det var 92 % alkohol vi trodde var vanlig vodka.

Möten under resor 6

Strandraggare

i slutet av sextiotalet till i början på sjuttiotalet disponerade jag och min dåvarande sambo ett hus (från början skjul men sedan hus) på Costa del Sol närmare bestämt i Benalmadena.

Vi hade efter ett antal resor dit blivit förtjusta över både landskapet, solen och framför allt mångfalden av intressanta utbud av nöjen och kultur.

 Givetvis tillbringade vi åtskilliga timmar på ”playan” där vi blev bekanta med allehanda människor med skiftande nationalitet och ursprung. Givetvis blev vi bekanta med de restauranger/barer som fanns i anslutning till stranden. Där fick vi mycket tips om sevärdheter och nöjen som också gav nya kontakter. Ett par av dessa tillbringade nästan all sin tid på stranden och i anslutning dit och ofta sov där också. Det var ett gäng med unga och ganska högljudda män som ofta hade ”jippon” för sig och framför allt om någon yngre blond kvinna dök upp. Min sambo fick åtskilliga apropåer men avslog dessa i samma takt som de dök upp!

 Men vi blev bekanta med de unga männen och hade åtskilliga samtal om deras leverne på stranden och de berättade att de på nätterna arbetade på restaurang eller nöjesplatser och träffades på morgnarna för att ”ragga brudar”. Det var raka puckar i samtalen och vi fick lära oss ”knep och knåp” om hur man gick till väga för att komma i kontakt med de kvinnliga turisterna som ofta fick stå för fiolerna när det gällde utsvävningar tillsammans med de unga männen. Det kunde handla om att hyra en båt, gå på restaurang och något man pratade lite tystare om nämligen de presenter de lyckades få av kvinnliga turister som ville ha något mer av de unga männen.

 Det är klart att det i dag inte faller någon på läppen att diskutera eller uppfatta det som trevliga minnen, men för oss som fick för oss trevliga vänner var det en trevlig bekantskap och som varade i många år med vykort och hälsningar.

Möten under resor 7

Vänner i nöden?

Underliga möten under speciella omständigheter har vi alla upplevt. För min del inträffade ett speciellt möte i början på sjuttiotalet då jag på en uppdragsgivares uppdrag bland annat skulle träffa en kollega till honom. Vi skulle bland annat äta middag på kvällen och hade tidigare varit på en italiensk restaurang som var exklusiv och populär (Mama Leones) i New York och träffades där.

 Som var praxis är startade vi upp kvällens eskapader med en drink och fortsatte med ytterligare en innan vårt bord var dukat för vår middag. Vi blev förstklassigt uppassade med förrätter, huvudrätt och till sist en fantastiskt god dessert. Givetvis goda viner till!  Under middagen förflöt ett ganska otvunget samtal och jag berättade att jag bott i New York en kort tid och att jag kände en i personalen på mitt hotell som låg ett tvärkast från restaurangen. Middagen som vid den här tidpunkten hade tagit närmare 5 timmar (23 30)gjorde att jag var ganska nödig och vi skildes utanför entrén med brådska från min sida.

 Väl utanför slog nödigheten ner som en blixt både i huvudet och på ett annat ställe och tänkte väl att jag skulle kunna ställa mig i en port. Men mycket folk var i omlopp och till sist fann jag ett par containrar uppställda och tänkte ställa mig emellan dessa. Precis då jag skulle dra ner det nödvändiga blixtlåset slog ett par dörrar upp och mängder med folk strömmade ut från en teater. Dra upp och halvspringa vidare och hotellet med toalett i foajén låg nu i en inte alltför lång väg bort. Snurrade genom svängdörrarna som en vind och passerade med ett fånleende, den ur personalen vi kände, för att så fort som möjligt nå toaletterna. Men dessa var avstängda för storstädning och rusade fram till hissarna för att nå mitt rum 14 våningar upp. Väl inne i hissen trodde jag att jag skulle klara mig obehindrat från någon katastrof men NEJ DÅ, just som hissen nådde min våning släppte alla spärrar, och byxor och de nyinköpta ”playborskorna” blev blöta och inte nog med det utan även mattan i hissen fick sig en dusch.

 Väl inne på rummet och toalettens duschutrymme för hel kroppssanering ringde telefonen och min dåvarande sambo i Sverige hade fått ett telefonsamtal från vår vän i receptionen att jag hade betett mig besynnerligt. Hon frågade vad jag sysslade med? Jag kunde bara svara” Vad tror Du?

Vänner i nöden?

Möten under resor 8

Storväxt

Har alltid varit storväxt ända från tiden då mormor försåg mig med färska nybakade bullar då mamma inte såg på. Har aldrig själv lidit av det men några gånger har jag väl blivit retad för den extra kulan.

 Vid ett tillfälle var jag i Bulgarien tillsammans med dåvarande sambon och passade på i anslutning till en helg att flyga över till Istanbul där vi hade flygande vänner. För att komma dit blev vi tvungna att ta en mindre färja över till fastlandet för att komma till flygplatsen i Varna. Färjelägret var en lite oansenlig plats i utkanten av ett slumområde och vid bryggan hade samlats en del yngre män som givetvis slängde uppskattande blickar på sambon och även lite ord som vi inte förstod!

 När det inte hjälpte övergick de unga männen att slänga lite glåpord åt mig och min dåvarande mage, pekade och menade att jag var stark och skulle slåss med den starkaste av dessa förmodligen aspiranter på den brottsliga banan. Sambon varnade och bad att jag skulle gå undan och gå in i ett skjul som fungerade som kontor för färjelägret där vi kanske kunde få skydd.

 Men eftersom jag inte bara hade mage utan en rätt ansenlig längd tyckte jag inte det fanns anledning att smita för dessa mera småväxta män (ynglingar). Steg i stället fram mot den som var mest kaxig och låtsades att vi skulle mäta vår längd mage mot mage.

När vi sedan skulle mäta höll jag andan, drog in magen så mycket det gick och drog den unga mannen till mig samtidigt som jag sköt ut magen så mycket det gick i och med kraft och släppte mitt tag om mannen.

Han åkte omkull och höll på att ramla i vattnet varpå de övriga männen applåderade och vi blev de bästa vänner.

 Tacka vet jag mormors bullar!

Möten under resor 9

Om flygplan

Tänker berätta om en resa som inte handlar om direkt möte med människor utan ett flygbolag. Under en resa till Istanbul hade jag ett längre uppehåll och som alltid på den tiden hade jag min dåvarande sambo i släptåg. Då vi hade varit i Istanbul ett flertal gånger beslöt vi oss på att hälsa på en vän i Beirut, Libanon.

 Vi hade som vanligt förväntat oss att få flyga med ett litet oansenligt flygbolag med medföljande dålig service. Men vi blev inbokade på ett Libanesiskt bolag som hette MEA Middle East Airways. Det var få resenärer inbokade och det var gott om plats i planet och kabinpersonalen hade gott om tid för oss passagerare. Pursern erbjöd oss, när vi väl var i luften att få sitta i förstaklass efterson han var intresserad av Sverige och ville prata om vårt land.

 Efter en stund kom han tillbaka och frågade oss om vi satt bra och om vi ville ha kuddar samtidigt som han bjöd på ett glas champagne i riktiga kristallglas. Efter det så serverades en lätt måltid med kallskuret och välsmakande på riktiga tallrikar med riktiga bestick. Våtvarma handdukar före och efter måltiden ingick. Under tiden förhörde han sig om Sverige och dess natur, politik, djur och givetvis våra vackra flickor och berättade att han hade för avsikt att besöka Sverige.

 Han hörde aldrig av sig till oss i Sverige men från vår andra vän i Beirut fick vi veta om kriget och att allt var väldigt osäkert i Libanon. Men en ursäkt till vårt Svenska flygbolag SAS var nog MEA, Middle East Airway det bästa bolag vi rest med.

Möten under resor 10

I slutet på 80-talet arbetade jag mycket och hade lite trassel med den kvinnliga fägringen i mitt liv. Samtidigt hade min dotter sett livet och var just en liten bebis och inbillade mig att hon behövde mig som bäst. Gick till en läkare som sade åt mig helt enkelt att ”ta semester” och res bort ett tag och ”så Du orkar med faderskapet”!

Sagt och gjort bokade en resa redan veckan efter och började ombesörja alla delar med vikarie, ersättare och allt som hade med arbetet att göra. Ringde runt till mina vänner och talade om att jag ska resa bort 14 dagar och framför allt ordna kattvakt till mina katter.

När jag ringde en av mina kvinnliga vänner sade hon att inte kunde för att hon och hennes Mamma skulle ut och resa. Till samma resmål som jag och samma hotell. Ett sammanträffande med maximal effekt. Ordnade så vi fick sitta tillsammans på flyget och blev inkvarterade i rum intill varandra.

Företog en el utflykter utöver badandet och solandet och gjorde vägarna osäkra med den bil vi hyrt. Vid ett tillfälle uppe i bergstrakterna hörde vi skottlossning men trodde det var någon övning eller provskjutning och brydde oss inte nämnvärt. Efter ett tag på slingriga vägar högt uppe på ett lavamassiv och efter en kurva dök ett jordbrukslandskap upp och mitt på en åker stod en ullkomligt sönderskjuten bil.

Vi blev givetvis rädda och bestämde att bättre fly än illa fäkta, vill heller inte bli inblandad om det var terrorister eller gerillakrig utan åkte blixtsnabbt därifrån. Men hann i alla fall knäppa ett par kort och märkte vid framkallning att det saknades hjul på bilen. Antagligen var det en övning eller en gammal skottskada bilen erhållit och inte det vi hade trott.

Resterande dagar var betydligt lugnare och tittade på växtligheten där vi bland såg den största ”julstjärna” vi sett!

Möten under resor 11

Trevlig resa med många äventyr!

I början på det glada och arbetsamma sjuttiotalet gjorde jag och sambon en primiärresa genom goda vänners försorg till Bahamas. Avsikten var från början att resan skulle gå från Stockholm men ställdes in av de Svenska myndigheterna för att det inte fick ske några sällskapsresor från Sverige till Västindien (Bahamas). Flygbolaget hette Transpolar och ägdes av en Norsk magnat av kaliber (hade båtar).

 Nåväl, man ordnade det så att man fick starttillstånd från Helsingfors i Finland vilket medförde att vi fick ta oss dit med först båt till Åbo och därefter med buss till Helsingfors.

Både båt- och bussresan gick bra förutom att det året var kallt redan i december och bussen hade dålig värme,. Väl framme vid Vanda, Helsingfors flygplats fick vi äntligen borda planet för resan till värmen och solen. Men genom underhandskontakter (personalen som vi kände) fick vi reda på att vi var tvungna att mellanlanda på Islands Keflavik för att dels tanka och dels fylla på med catering (mat o dricka) då man fått nobben i Helsingfors för detta.

 Ombord på planet samlades resenärerna av mest blandade bakgrunder men mycket celebriteter som en känd kriminalreporter från Aftonbladet, en rallykung från Finland, mäklare, kortspelare, kvinnliga läkare och alla tänkbara människotyper och så vi.

Väl uppe i luften fick vi dock förfriskningar och tiden gick fort och vi var snart framme för landning på Keflavik. Planet landade och vi fick embarkera till flygplatsbyggnaden där vi blev bjudna på sandwich och dryck. När detta var avklarat var det dags att gå ombord för den ortsatta resan till solen och värmen.

 Flyplanet var klart för start och motorerna accederade och den stora Boeing 720 rörde sig snabbare och snabbare på startbanan och lyfte med en susning över flygplatsen.

Men…

… just i det ögonblicket exploderade en av de fyra motorerna och började brinna, kabinbelysningen släcktes och vi fick order om att ta på säkerhetsbälten, resa sätena i upprätt ställning samt hålla oss beredda på nödlandning. Efter endast någon minut hade man fattat beslut att försöka landa men var tvungna att ha luft under vingarna först. Mot förmodan gjordes en landning och möttes av brandbilar som sprutade planet fullt med skum.  Vi var på fast mark igen!

(Senare har jag hört att man inte skulle ha landat på land tack vare att planet var nytankat utan man skulle satt ner maskinen på vattnet?)

Möten under resor 12

Fortsättning på Trevlig resa med många äventyr!

Efter en kaotisk utrymning dels i ”rutschkanor” och dels genom utgångarna var alla i säkerhet. Vad orsaken var fick vi aldrig veta.

Vi blev väl mottagna på flygplatsen och fick mat, dricka eftersom vi inte fick någon mat på planet. Man berättade att man skulle vänta på ett nytt plan och man skulle inkvartera oss på hotell i Reykjavik. Under tiden vi väntade blev det ett slags ”grannsämja” oss resenärer emellan förutom en gäng spelare som givetvis ”spelade kort”. Frågade grannen den kände kriminalreportern hur han visste det. Han svarade och visade på ”tändstickor” på bordet och menade att varje tändsticka var värd tusen kronor. Det var förbjudet att spela kort där men kunde ändå fundera hur man kunde spela kort efter att vi varit så nära en riktigt stor olycka?

 Väl i Reykjavik och på hotellet blev vi uppdaterade om situationen och man nämnde att ett nytt plan var på väg från Irland (? Air Lingus) till Reykjavik. Men man skulle ta lite tid och man skulle se till att vi fick förtäring och turistturer på Island vilket vi också fick med möjligheter till varma bad i källorna (gejsrar). Tyvärr så bestod maten av uteslutande ”julbord” och kändes lite jobbigt efter att ha ätit julbord i mitt arbete så gott som hela december.

 Efter en väntan från den 22 december till julafton fick vi äntligen fortsätta vår resa till solen och värmen. Med flygningen över vatten och Nordamerica närmade vi oss den planerade destinationen Bahamas för äventyren . Väl framme på Freeport Airport var vi några som delade på en limousine in till det Hotell vi skulle bo på inne i Nassau. 

En stor, lång bil med en inhemsk chaufför med ett slappt och fritt beteende, lite bohemisk och körde lite likgiltigt!

Så likgiltig att när vi möter en lika stor limousine på den smala vägen bromsade han inte utan vi frontalkrockade. Eftersom vi satt i baksätet kunde vi se hur den stora bilens front reste sig upp mot den andra bilen och sedan blev allting alldeles tyst! 

Ingen skadad! Först flygolycka och nu frontalkrock med bil? Vad skulle ”tredje gången gillt” bli?

 Väl framme vid Fort Montague Beach Hotell var det ett gäng som sov ganska bra efter incheckningen på hotellet där bland annat vissa scener i James Bond filmerna spelats in.

Möten under resor 13

Fortsättning på Trevlig resa med många äventyr!

På hotellet där vi bodde hade bland annat vissa scener i James Bond filmerna spelats in. Framför allt var det i matsalen där hotellets utomhuspool var nersänkt med glasbotten och glasväggar så matsalsgästerna kunde se de gäster som simmade omkring. I priset för hotellrummen ingick vad vi skulle kalla för ”brunch” och var ett av de mest storslagna frukostbord jag sett.

Det fanns allt från ett 20-tal olika korvsorter till äggröra i olika variationer, bacon med olika fettgrad, sill och fisk i olika varianter, bröd för olika smaker för att inte tala om fruktbordet där alla tänkbara frukter och juicer fanns.

Men …

… en morgon i början av vår vistelse då vi skulle äta vår frukost och var på väg in fick min ”sambo” syn på något och tog av sig sandalen och kastade den en bit över matsalen och hade sådan tur att hon träffade en stor (och den var stor), äcklig och brunaktig kackerlacka som tvärdog på fläcken och personalen applåderade.

Men vår äventyrliga resa slutade inte där utan fortsatte med den ena händelsen efter den andra och en dag på stranden hade vi trots upprepade varningar till en man (byrådirektör för ett stort kommunalt bolag) varnat honom ör att ligga i skuggan av stora palmer med nedfallande nötter! Men trots detta lade han sig i skuggan av en palm (förmodligen baksmälla) för att sova då en nöt stor som ett manshuvud ramlade ner och skrapade en stor del av hans kind och blev tvungen att åka till sjukhus och sy och lappa ihop kinden.

30mm närmare huvudet och en plats hade blivit ledig i planet hem!

 Den goda ”grannsämjan” som etablerats på Keflavik Island efter flygolyckan vidmakthölls med alla möjliga träffar, möten och jippon och en dag bestämde vi oss för att åka över till Miami Florida i USA för en kort visit. Det var tidigt och en av kvinnorna i gruppen som reste ensam var redan vid sjutaget på morgonen rejält berusad, kanske efter kvällens eskapader, men fortsatte på planet till Miami att dricka. Nåväl framme skildes våra vägar och tid för återfärd till Nassau Bahamas var satt till 1600 på eftermiddagen. Vid incheckningen noterade vi att ”kvinnan” inte fanns med i gruppen och vi började undra vad vi skulle göra? Någon hade sett henne vid incheckningen till Cuba varför några gick dit och frågad? Jo då, hon fanns ombord på planet till Cuba varpå några fick gå ombord och hämta den sovande kvinnan i en flygstol (vid denna tidpunkt var relationerna mellan USA och Cuba inte de bästa). Men hon och vi kom tillbaka välbehållna!

 En annan i gruppen från ”grannsämjan” på Island var den kände kriminalreportern med fru från Sverige som vi hade många trevliga dagar med och gjorde små utflykter med. En dag hade han fått tips om (vilar aldrig journalister) den amerikanske miljonären Howard Hughes som bland annat hade hastighetsrekord för flygplan, byggt världens största flygplan och var filmregissör men framför allt mångmiljonär och skulle befinna sig i en hyrd takvåning på ett hotell i Nassau (Howard Hughes var vid dåtiden mycket eremitaktig). Kriminalreportern hade blivit bekant med hotellchefen för Hilton Hotell i Nassau och som hade en egen helikopter som han lovat köra kriminalreportern med för att se om de kunde få bilder eller veta bestämt att den kände miljonären fanns på hotellets takvåning (för ett scoop). Han frågade mig om jag ville följa med vilket jag givetvis tackade ja till och flygningen ägde rum samma dag men det enda vi kunde se var en massa fönster med fördragna gardiner. Kriminalreportern gjorde senare fler försök men tror inte att han lyckades fånga den skygge miljardären.

Men det var en trevlig flygning över Nassau Bahamas.

Möten under resor 14

Slutet på Trevlig resa med många äventyr!

Under de dryga två veckor vi befann oss på Bahamas blev de inte så mycket av solen som vi kanske hoppats för det var hela tiden någon i ”granngänget från Island” som hade idéer och förslag på jippon och utflykter eller olika besök där vi erbjöds alla följa med.

En sådan utflykt gick till en ”skog” med subtropiskt klimat.

 Bahamas skönhet kommer inte endast av blått vatten och vita stränder, på land finns också en förtjusande fauna och ett fantastiskt djurliv. Du kan ta promenader i det vilda vilket vi gjorde vid flera tillfällen. Vid ett av de tillfällena hade jag just plockat ner ett par ”ärtskidor” (har dessa kvar)från ett Mangroveliknande trädverk och stod på gångstigen då ett underligt djur sprang förbi på stigen.

Uppfattade det som han sprang på sidan och var skrämmande färgfyllt och vackert. Fick reda på att det var en ”landkrabba”.

 Men det var också ett kvällsliv och bara man gick ut på gatorna kunde man höra musiken och bensinfatens rytmiska takter överallt. Barer och dansställen fanns i varje gathörn och erbjudandena att komma in var många. Men ändå vid vårt första besök var det pittoreskt och ganska oförstört som annars semesteranläggningar brukar bli. (Var helt annorlunda fyra år senare då jag åter besökte Bahamas).

 Vi närmade oss Nyårsafton och blev utsedd att vara värd för den Svenska delen på aftonens stora fest på det stora hotellet.  Vi var tretton olika värdar från lika många länder som samlades för att bestämma mat och dricka. Vi skulle också på hotellets vägnar hälsa de olika nationerna välkomna och visa platserna vid bordsplaceringen. Allt gick bra och middagen blev en succé förutom att när några av oss ville ha Skåne aquavit serverades detta i likörglas.

 Efter 12-slaget satt vi några från det gamla ”granngänget” från Island och tog en drink och pratade då någon kom med idén att vi skulle ta årets första dopp vid stranden. Sagt och gjort! Upp på rummen, på med badkläder, ner till stranden och ut i vattnet!  Väl ute i vattnet och simmande skrek min ”sambo” att jag skulle sluta att larva mig, samtidigt kände jag någon drog i mina badbyxor och med en gång blev det en otrevlig stämning men det var bara mig och ”sambon” som märkte något! Vi hade ljusa badkläder båda två?

 Väl uppe på stranden mötte vi en äldre kvällsflanör (Pensionerad ägare till Nortonfabrikerna i England MC) som frågade om vi badat? Då vi svarade, skällde han nästan ut oss och talade om att Barracudan gick in till stränderna för att jaga föda nattetid! Både jag och ”sambon” hade revor i våra ljusa badkläder!

 Tydligen hade vi klarat oss även den tredje gången gillt!

Epilog

Efter den lyckade Nyårsfesten med äventyret var det som om luften gick ur alla resenärerna

och man ”softade” de dagar som återstod. Vi var några som var och handlade på ett Bränneri (bekant med hotellchefen med helikoptern) där de tillverkade en Likör som var berömd. Men de hade också 60 årig Cognac som jag köpte för en spottstyver. En av resenärerna köpte 6 kartonger av den fina Cognac och fick en låda likör på köpet.

Hemfärden startade bra och vi mellanlandade på Gander Airports New Foundland Canada där det då var meterhöga snödrivor och en chock för oss. Åter i Flygplant fick vi en tråkig nyhet berättad att den omtalade ”hotellchefen störtat med den Helikopter vi flugit med och omkommit. Resenären med Cognacen passerade tullen i Sverige med all Cognac insvept i fruns vinterkappa på en bagagevagn och klarade det galant!

Möten under resor 15 och 16

Resor…

… har jag beskrivit i ett antal inlägg. Men egentligen ingen eller inga som har varit så fantastiska som de med min dotter! Vi har utforskat delar av vårt fosterland Sverige.

Att Sverige är det vackraste man kan tänka sig tror jag de flesta håller med om. Har själv farit runt sedan jag var ung och rest kors och tvärs genom landet så man ibland tröttnat på vägarna. Men det var just vägarna jag såg inte det vackra landet som låg vid sidan av vägarna.

Det var den upplevelsen jag skulle försöka att återskapa till sammans med min dotter.

Det gjorde vi första gången då hon hade fyllt femton år och vi bestämde oss för att vi åtminstone skulle få se snö och fjäll mitt i sommaren. Att vi inte kommit i väg tidigare berodde på att jag disponerade ett sommarhus på Åland som var en pärla i havsbandet och från dotterns födelse var vi jämt där.

Sagt och gjort, väskorna packade, hund och råttbur i baksätet, råttorna med säkerhetsbälten på (buren) och vi på plats i nyservad bil. Från Norrköping gick färden till Sala, Borlänge, Leksand och det vackra Siljan för att stanna i Leksand och övernattning i ”Bed and Breakfast” samt uppackning, mata djuren som antagligen tyckte hela jippot var kass. Men hunden ”erixon” tyckte självklart var kul för han fick gå ut på nya oupptäckta ställen att markera revir på. Självklart hade vi stannat på vägen och beundrat den sköna naturen som är unikt med sjöar och skogar och med den lätta tillgängligheten för alla människor.

Dagen efter fortsatte vi vår resa till Mora, besökte vänner på Sollerön och efter det korta stoppet åkte vi vidare till Berg där vi bokat ett ”Bed and Breakfast”. Samma procedur igen med uppackning och denna gång lite mer ordentligt då vi skulle stanna flera dagar för att kunna ha det som bas för våra fortsatta expeditioner. Djuren fick sin mat och hunden ”erixon” fick sin efterlängtade långpromenad. Rummet som vi trodde vi skulle få visades sig vara en lägenhet med kök och stort vardagsrum där vi kunde laga mat och koka kaffe.

Det blev nästan som hemma …

… med laga mat, koka kaffe och rasta hunden. Men värdfolket var trevliga och mannen i huset tillverkade modeller av ”gamla möbler” som var intressant att se och framför allt att fotografera.

Men vi var inte bara på gården där vi hyrde lägenheten utan gjorde våra utflykter bland annat till Åre så dottern fick se snöklädda toppar och till och med känna på snön i mitten på juli månad. Vid sådana tillfällen som när vi stod på toppen av Åreskutan känner man varmt för de ändlösa vidderna med bergskedjor i sin ljuva sommarskrud som kan nästan få en att brista ut i gråt. Att sedan få visa dessa underverk för någon man älskar förhöjer stämningen ytterligare. Dottern fick i alla fall se snö!

Fortsatte på nervägen in på olika småvägar och utforskade växtlivet i den höglänta terrängen och passade på att fotografera all slags blommor och växtlighet. Hunden ”erixon” fick möjligheter att markera sitt revir på de olika platser vi stannade på. Tog också en sväng inne i Åre och passade på att äta en snabblunch där.

En annan av dagarna passade vi på att åka till Östersund och följde Storsjön hela vägen upp till Östersund. En vacker upplevelse och mycket att se och mycket som fanns kvar av det gamla Sverige som man inte ser så mycket av i storstäderna men desto mervärt när man ger det tid.

Efter de långa turerna till Åre och Östersund började tonårsoron göra sig gällande och dottern ville att vi skulle börja dra oss hemåt. Vilket vi gjorde efter att ha sovit ut och packat, satt fast råttburen i säkerhetsbältet i baksätet tillsammans med hunden ”Erixon”.

Men när vi kom hem började dottern prata om en ny resa i Sverige men det är en annan historia.

Möten på resor 17

En speciell resa på den tiden i mitten på femtiotalet ägde rum med mina föräldrar som hade var sin moped. Före det hade resorna mest varit lokalanslutna som jag berättat tidigare om. Men det var också resor som den med Ångfartyget Ejdern som då gjorde resor på lördagar och söndagar ut till olika platser som Hörlingsholm eller olika badvikar

 Men min Mor som var en drivkraft för allt och alla hade då bestämt att vi skulle göra en långresa på just moped och jag fick arbeta extra och så mycket jag kunde för att själv skaffa en moped. Ville ju egentligen ha en liten ”tuffare” moped men faderskapet hade just köpt en ny och den var  bra så det var bara att anpassa sig till just det märket.

Syskonen utplacerades hos en moster i Örebro och sedan bar det i väg, förbi Örebro, Malung och in över Norska gränsen. Campade på några väl utvalda platser. Resan gick väl bra. Men med en dominerande Mamma som sade stopp då den 15-åriga grabben ville köpa godis tillhör väl normaliteten. Vitsen med resan var att jag skulle få se eventuell snö och eventuellt förbereda oss på en längre resa nästkommande år. Men det sade den gode modern inte åt mig eller till fadern i familjen. Fadern var motståndare till allt vad nyheter och förändringar emedan jagredan då var nyfiken på allt nytt. Resan gick bra och stannade på hemvägen hos min moster i Örebro då min mamma längtade efter sina små barn.

Möten under resor 18-19 …

Bilder är inte autentiska med berättelsen beroende på nedpackning i lyttkartonger på vinden.

Men kanske dyker upp senare!

… eller ”Det kommer aldrig att gå”.

 Det var den ständigt återkommande frasen från min fosterpappa när min Mor ville fortsatta på den inslagna vägen att utforska en del av Europa. Året innan hade vi gjort en tur till Trysil i Norge men nu skulle det bli delar av Europas tur. Detta trots att alla människor vi kände sade att det inte kommer att gå. Släkten sade att det inte kommer att gå och tänk på småbarnen som ska vara hemma och omvårdas av sin moster. En familj skulle åka tåg till Hamburg för att hälsa på släktingar och nästan hånade oss för att vi var så dumma att ens försöka åka moped genom Tyskland och till Holland. Men skrattande sade man att kommer Ni till Hamburg bjuder vi på middag. Givetvis ivrigt påhejad av min fosterpappa som helst ville vara hemma och vila och definitivt inte ha några förändringar eller utflykter.

Men en stark mor som dessutom var kraftfullt dominant hade bestämt att visst skulle vi åka om inte annat för att bevisa för andra att vi kunde och ville. Flera månader innan började planeringen med genomgång av kartor, resrutt, kortare uppehåll, längre uppehåll och hela vilodagar.

Givetvis var antalet körda mil noterat och hur många vi skulle kunna avverka på en dag. Att det skulle kunna planeras in att kortare stopp kunde ske vid sevärdheter eller större städer. Tips från de fåtal som hejade på om billiga restauranger, barer och logi hade tacksamt mottagits av modern som hade en anteckningsbok för alla uppgifter. Till sist var dagen inne och det hade planerats ett stopp redan hos en morbror i Norrköping. Han var en spelman (musiker) men ockaså till sin natur och när vi väl kom dit skulle vi betala maten själva och ligga inträngda i ett kök vilket Modern tackade nej till. I stället fick vi leta upp en Campingplats och tälta vilket givetvis väckte den björn som sov i min fosterpappa som genast påpekade ”det kommer inte att gå”.

Efter den första natten i tält och frukost lagad på spritkök fortsatte den milslukande resan söderut och gjorde att kort stopp vid Gränna där polkagrisar köptes in. Förbi Hukvarna och Jönköping och började leta efter ett ställe där vi kunde övernatta och fann ett ”härbre” där man fick sova i hö för en billig penning. Det var bara det att ”härbret” hade hyrts ut till 14 fler människor av blandade kön och ålder vilket inte bidrog till någon större rörelsefrihet utan låg mer eller mindre som packade sillar! På morgonen efter frukost lagat på spritköket och uppfräschning i gårdens WC-utrymme med dusch var det dags att grensla järnhästarna igen. Kort efter starten inträffade den första punkteringen och den sedvanliga kommentaren ”det kommer inte att gå” från fosterpappan. Men punkteringen fixades på Moderns moped och resan fortsatte genom Småland och nästa stopp skulle vara i Skåne.

För att följa den noggranna tidsplaneringen hade vi blivit sinkad en till två timmar för foterpappan skulle givetvis ha kaffe och bulle när han hade lagat Moderns punktering och trots hennes motsättning blev det så. Den sista delen i Småland och i början på Landskapet Skåne blev det mopedkörning i mörker och moderns diktatorsliknande röst ekade över motorljudet att ”i morgon bitti skall vi upp tidigt” för vi skulle ta oss till Helsingborg för vidare transport till Helsingör och Köpenhamn. Det var bara det att så sent fann vi ingen campingplats utan Modern föreslog en liten avtagsväg med någon kulle på där vi kunde slå upp tältet i mörkret och till ljudet av ”det kommer inte att gå”.

Efter en orolig natt där vi upprepade gånger blev tvungna att fästa tältpinnarna ordentligare och djupare då det blåste på kullen något förfärligt och det var några rufsiga, otvättade och djupt liggande ögon som grenslade järnhästarna igen för att ta oss den sista biten i Sverige och ut på den stora kontinenten.  Storhandla i Helsingborg som mjölk, kaffe som Modern inte visste hur det var i de kommande länderna men kött och andra färskvaror hade hon hört sig för om och visste att det fanns . Färjan kom och vi äntrade den med många frågande blickar som undrade var vi skulle ta vägen med mopeder på den annars så fulla bilfärjan. Handlade cigaretter (inte jag) och vin vad jag förstått och givetvis godis som enligt modern skulle räcka hela vägen(vilket det inte gjorde). Så delmålet Köpenhamn var nådd med sin sommargrönska och härliga parker

Och just i en park…

… mitt i det tätbefolkade Köpenhamns Centrum bestämde Modern att vi skulle äta, det i Köpenhamn inhandlade billiga köttbiten, och dessutom dricka ett glas vin till. Inte nog med att folk tittade på de tre tokiga svenskarna på moped nu till och med glodde dessa på de tre svenskarna som tillagade middag på ett spritkök mitt i central Köpenhamn. Man skulle ju kunna tänka sig att någon kom fram och frågade om det var någon filminspelning eller något annat jippo. Men inte, man glodde bara på avstånd och till och med stannade upp, satte sig ned för att följa skådespelet och fosterpappan sade ”det kommer inte att gå”.

Själv var jag glad över att Modern inte kommit på tanken att vi skulle ”campa” där i parken. Men som tur var så tyckte även Modern att folk glodde så vi  manliga deltagare på resan fick order att göra oss i ordning för avfärd. Tror att Modern hade en okuvlig vilja att visa de bekanta som skulle vara i Hamburg att vi klarade av resan på lite kortare tid än vad som var planerat, om inte annat för att visa att hon hade rätt!

Så därför bar det i väg till Rödby i Danmark för överfart med färjan till Puttgarten och några mil till Hamburg. Men återigen blev det en övernattning på ett provisoriskt sätt i en före etta kohage men som numera härbärgerade får av olika färger och storlekar. Men dessa visade  sig inte förrän tidigt på morgonen då familjen sov på sina små söta öron. Uppvaknandet blev bryskt och dramatiskt och fosterpappans ”det kommer inte att gå”. Men numera hade han ett tillägg på meningen, nämligen ”vad var det jag sa”.

Men fåren var snälla och färden ortsatte efter färjeturen till Hamburg och som Modern hade en sådan lust att bevisa för den lite arroganta och hånande familjen att vi visst kunde klara resan på mopeder. Efter flera timmars letande i Hamburg lyckades vi hitta den ”hånande familjens” föräldrahem och knackade på, kanske för att få den utlovade middagen fast enligt Modern var det mest för att visa. Frun i familjen öppnade och sade ”hej” men inget mer, ingen mat, inget kaffe eller ens ett erkännande. Modern vände då snabbt på klacken och sade till fosterpappan och mig ”nu ska vi till Holland” och sedan åkte vi!

Målet var den lilla staden Groningen i det Norra Holland. I dag är det inte långt eller besvärligt men för oss som var vana att åka till närmaste stad för att handla var det en lång resa. Man kunde till och med se ruiner och andra förstörelser från kriget på vår väg genom den Tyska delen. Vägarna var väl heller inte så mycket att skryta om då det var knaggliga och de ”Autobahn” som fanns fick vi inte åka på och bestod av betongblock som var gjutna. Däremot låg vi på en Campingplats med alla tänkbara moderniteter som dusch, tvättmaskin och framför allt varmt vatten.

Ett av de längre stoppen skulle vi ha vid målet i Groningen i Holland och blev mycket väl behandlade som tack för att Sverige hjälpt till när Holland översvämmats några år tidigare. På campingplatsen hade de små hus som hyrdes ut men vi fick bo i ett gratis. Själva vistelsen var mera turist och vi gjorde små utflykter och blev givetvis uttittade och började verkligen undra varför alla glodde/tittade på oss. Vi menade att mopeder fanns både i Tyskland och Holland så det var ju inget ovanligt, att vi var klädda med varma jackor var ju heller inte så märkvärdigt och kunde inte komma på vad som drog till sig tittare. Därför frågade Modern personalen på Campingplatsen vad som kunde vara fel och fick till svar: ”Det är inte så vanligt att kvinnor går i långbyxor”?  Det var felet eller det som väckte uppmärksamhet!

Själv skulle jag köpa reservdel till mopeden så att den kunde gå fortare och skulle vara lagligt i Holland och hade sparat pengar till det men fick ett totalt nej av Modern som menade att om vi kommit så här långt skulle vi inte riskera något! Det var en sur son som fick fortsätta utan reservdel!

Återresan startade i ett fruktansvärt regn och oväder men hamnade, på en kväll igen, i ett åkerlandskap med ett sandtag i anslutning där vi bestämde att vi skulle slå läger efter en lång dags körning. Tältet upp och i ett litet undanskymt område där vi kunde få le för ovädret. Efter en enkel kvällsmat somnade resenärerna och vaknade vid fyrataget på morgonen av ett sjuhelvetes liv, skrammel, skrik, musik och allehanda störningsmoment. Hammarslag, barnskrik och musik igen och vid det laget fick fosterpappan uppdraget att gå ut och titta!

Den ständiga repliken upprepades hysteriskt ”det kommer inte att gå”. ”Det är fullt av ”Sigienare” ”och de har byggt en hel stad”!

På den tiden var namnet fortvarande omslutet av misstänksamhet och många levde ett ovärdigt liv och vi var väl inte bättre än andra.    

Men det förde det goda med sig att vi kom upp tiigt för att komma iväg från platsen så fort som möjligt och lägga mil bakom oss.

På något sätt hade Modern fått en längtan hem nu när målet var uppnått eller så längtade hon efter de små barnen som var hemma och passades av min moster.

Resan hem finns inte mycket att berätta om (eller om minnet sviker)annat än vi stannade i Jönköping för att äta lunch på ett långtradarhak där man fick äta en buffé och hur mycket man ville för 1 krona och tjugofem öre per person.

 Väl hemma konstaterades att barnen mådde bra och hade haft roligt med mostern och Modern var nöjd efter att återigen visat att hon haft rätt.

Så här efteråt med facit i handen var det en liten oansenlig resa men på den tiden var det en upplevelse

som är ett ovärderligt minne.

Möten under resor 20 a

Eller de sista värdefulla resorna!

 Har nu kommit till slutet av berättelserna om några av mina resor som skett privat och av egen fri vilja för förlustelse eller för upptäckter. När jag kommit upp i de hedersvärda av åldern av drygt 40 år i mitten på 80-talet hade jag fått nog av långresor i arbete och även på fritid varför jag bestämde då jag fick erbjudande att disponera ett hus på Åland på min fritid.

 Tanken var helt enkelt att få vara för mig själv, vila och njuta av naturen. Nackdelen var de långa färjeresorna från Kapellskär (utanför Norrtälje) till Mariehamn på Åland. En resa på 2½ timme enkel resa. Fördelen var de taxfria inköpen och frukostbuffén och blev en del av viloperioden jag eftersökte. Huset var beläget bara 30 meter från en havsvik och mycket vackert beläget med en mängd av enar och träd väl anpassat till den vackra naturen. En kort promenad på 150 meter över en åker till en havsklippa med badbrygga och en eka för fiske.

Första åren var väl en serie av fester för bekanta vänner både kvinnliga och manliga som alla tyckte platsen var underbar och gärna hälsade på både en och flera gånger. Men som ofta förut blev det dyrt och besvärligt då jag var rädd om dels huset och naturen och ofta fick plocka fimpar och ölburkar.

Men allt fick en annan betydelse några år senare 1986 då dottern föddes och vistelsen fick en annan innebörd.

 Hennes besök började då hon var 2 år knappt och varade till hon var drygt 16 år. Under de åren och mina ensamma resor hann vi med över 300 enkla resor med Viking linjens färjor mellan Kapellskär och Mariehamn på Åland.  I något undantagsfall åkte vi över Grisslehamn och Ekerö på Åland och i några fall med Silja Lines från Stockholm till Åland.

Själva resan startade från vår bostadsort oftast tidigt på morgonen med en enkel frukost och sedvanliga morgonbestyr som bland annat rastning av hunden Gul eller på senare tid hunden Erixon båda nu borta för att sedan bära ner packningen för oss båda till bilen. Var och en hade sin egen väska med det vi behövde och ville ha med. Det sista jag själv gjorde var att påminna barnet om att kissa. Trots det fick vi stanna otaliga gånger för att just kissa. Om det var spänningen för att åter komma till landet vet jag inte men stanna måste vi. Resan från bostaden genom Stockholm och Norrtäljevägen tog ungefär 2 timmar och var oftast i god tid vid färjeterminalen. Hände vid något tillfälle att vi var något sena men hade de flesta gånger tur även om färjan någon gång fick fälla ner inkörningsrampen en extra gång.

Möten under resor20 b

Väl ombord…

… följde en sedvanlig procedur då vi beställde bord för frukost, hälsade på folk som vi kände och framför allt personal som kände oss från alla resor och var förtjusta över den lilla kavata flickan. Hon pratade med alla och envar och gick glatt runt på båten och hälsade på alla hon kände. Första åren i sällskap med pappan men på senare år gärna ensam med vissa förhållningsorder att inte gå utanför några dörrar!

Själva utvecklingen märktes om inte annat på hennes intresse för de olika varorna i ”taxfree” där intresset de första åren låg bland ”godispåsar”. Men ju mer bekant hon blev med personalen så efterhörde hon senare om det fanns ”kross” som var gratis och sådant godis som förpackningen gått sönder. I matsalen hade hon ”tumme” med de flesta i personalen och hade en egen tillåtelse att gå in i köket där ”glassboxen” fanns för att få efterrätten i form av glass.

När hon så kom upp i åldern lite så blev hon väninna med personalen i ”lukta gott butiken” och fick prova och fick provpresenter i form av alla möjliga dofter och smink. För en liten tjej var det, vad jag kan förstå, en höjdpunkt på resan och ett skräckscenario för en ensamstående pappa. Men dottern trivdes.

De flesta av personalen sade hej när vi skulle åka av båten och vinkade glatt tillbaka och sedan kom den obligatoriska frågan när vi skulle vara framme. Skulle vi då handla på vägen till stugan blev det stön och stånk för man ville ju till stugan och smaka av godiset eller prova sminket. Men några av personalen kom vi också att umgås med privat och hade mycket trevligt tillsammans och fick lära oss mycket om Åland. Bland annat Jan Karlsgården som var en mindre kopia av Skansen med gamla hus av olika format. Men även Djävulsberget med en enorm utsikt över en del av de 6500 öarna i skärgården.

Men åren gick och vi båda blev äldre, själv fick jag en del krämpor av lite olyckshändelser och hade svårt att röra mig som jag ville, dottern hamnade i tonåren och hade väl lite andra idéer än att sitta ensam med en gammal gubbe på en halvö i Ålands skärgård och slutet på en 20-års period närmade sig 2002.

Men på något sätt hade det fyllt sin funktion, livet hade ändrats i och med att dottern föddes och trivdes på Åland. Själv hade jag funnit ron i livet när färjan lade ut från Kapellskär och genom den Svenska delen av skärgården. Ut på Ålands hav en försommardag går inte att beskriva utan det måste ses och upplevas. När man sedan närmars sig Ålands skärgård med skär och småöar är det en lisa för själen.

Att vid framkomsten få uppleva naturen, den otvungna samvaron på landet, djuren in på knutarna både de vilda och de tama kändes som man blev pånyttfödd